FREDSKONGRESSEN I PARIS. Midt under blodiga strider i Europa bar den gamla tanken om en allmän fred åter dykat upp. Det är en urgammal tanke, som går årtusenden tillbaka, dels som en mythisk aning, dels som en religiös önskan, dels som ett filosofiskt postulat. i Är 1848 samlades kongressen för första gången i Brässel. Den bestod af omkring 300 medlemmar från Belgien, Holland, Frankrike, Storbritannien och Förenta Staterna. Saken vann sympati, och i England framlade Richard Cobden den 21 Juni 1848 för underhuset ett förslag att upprätta en bemedlingskommitte mellan nationerna. Nära 200 meetings och mer än 1000 petitioner vittnade om en genklang, som hans id fann hos det engelska folket. Så var ock fallet i Nord-Amerika. På innevarande års kongress i Paris hafva ock England och Nordamerika varit talrikast representerade. Kongressen öppnades, som bekant, den 22 Augusti under Victor Hugos presidium. Den protestantiske presten Cocquerel och den katholske abben Deguerry voro vicepresidenter. Bland medlemmarne bemärkte man engelsmannen Richard Cobden, amerikanarne: Joshua Giddings, Elihu Burritt, Bruyant och Channings; belgarne: Firmin Rogier, Williams Ewart och Vischer; samt fransmännen: Cormenin, Michel Chevalier, dEichthal, Frederic Bastrat, Tissot, Carnot, Bouvet och Horace Say. Victor Hugo helsade först församlingen välkommen; i ett lysande tal sökte han visa, att iden om en allmän fred icke blott var helig och religiös, utan äfven praktisk och utförbar. Hans argumenter voro hemtade från historien och erfarenheten. Han åberopade, att historien visar, huru kriget gradvis blifvit tillbakaträngdt genom freden: kriget begynte som strid mellan man och man, blef derefter mellan familj och familj, vidare mellan stam och stam, samt slutligen mellan provins och provins. iu ; Om någon, sade han, för 400 år sedan hade sagt till Bourgogne, då det kämpade med Lothringen, eller till Picardie, då det kämpade med Normandiet, att den dag skulle komma, då kriget skulle upphöra dem emellan, och att en församling, utgången icke från valplatsen, från svärd och kanoner, utan från en liten urna, som man kallade val-urna, skulle afgöra alla de franska provinsernas stridigheter, ömsesidiga intressen, pligter och rättigheter, så skulle man hafva kallat honom en dåre, så skulle den tidens alla allvarsamma och positiva personer, alla dess visa och stora politici hafva ropat: huru föga den närren förstår sig på menniskorna! Hvilken förunderlig dårskap, hvilken ömklig chimår! Mine herrar! tiden har skridit framåt: denna dröm, dehna dårskap, denna chimer — den är nu en yerklighet! Det skall komma den dag, då vapnen skola falla äfven från nationernas händer; det skall komma en dag, då ett krig skall synas lika absurdt och blifva lika omöjligt mellan Paris och London, mellan Petersburg och Berlin, mellan Berlin och Wien, som ett sådant nu skulle synas absurdt mellan Rouen och Amiens, mellan Boston och Philadelphia. Den dag skall komma, då Frankrike, England, Italien, Ryssland och Tyskland, ja alla Europas folkslag utan att till spillo gifva sina särskilda egenskape och sin ärorika individualitet, skola förena sig till er fast, Högre enhet, alldeles som Normandiet, Bretagne Bourgogne, Lothringen och Elsas, som alla våra pro Vinser föreDat sig till ett Frankrike. Den dag skall