Aftonbladet – 11 september 1849, sida 3

Månn mina ögon villa ? Skrek nu mir gamla mor; Välkommen, grefve lilla! Hvad han har blifvit stor! Om honom just jag glammat — Maria! vid min barm Jag denna gosse ammat Och burit på min arm. Men grefven mor min klappa, Om vatten bad och fick, Kring axeln slog sin kappa Och såg på mig och gick. Ej länge dröjde, innan Mitt öde bort mig drog: Den unges mor, grefvinnan, Uti sin tjenst mig tog. Den vackra grefven ständigt Mig smekte under skämt, Sig kyssar stal behändigt Och låg i örat jemnt. Men hur han log och smekte, Jag blef så öm och svag; Hen skämtade och lekte, Men jag blef tankfull, jag. Jag sällsam oro kände, Förbryllad, rädd och varm; Jag vet ej hur det hände Snart sof han på min arm. Dock kan jag icke säga, Att han med list bedrog: Jag fick hans hjerta äga, Och det för mig var nog. Ej fann jag, fattig flicka, Min synd just ånger värd; Jag tyckte englar nicka Omkring vår hufvudgärd. Men snart nog sorgen trädde I denna sällhets fjät: Hans sköna brud jag klädde, Gick sedan ut och grät. Min sorg är slut, jag klagar Ej mer, är nöjd också; Ser honom alla dagar Och älskar, begge två. Dock känner jag en sveda Ibland uti mitt bröst; Jag bör mig nog bereda På tidig !efnadshöst. Då de härnäst mig möta, Jag vill dem bedja så: Låt mig till döddag sköta De vackra barnen små! Sylves