Aftonbladet – 11 september 1849, sida 2

——— —— — Med anledning af den grymhet, hvarmed en rådande makten nu går till väga mot dem, om deltagit i de revolutionära rörelserna i et sydvestra Tyskland, innehåller en engelsk idning följande förträffliga betraktelser, hvilka i icke kunna neka oss nöjet att meddela: De militäriska afrättningarne i Rastadt, om vilka underrättelser dagligen anlända, äro vämjeliga och vanhedrande för tidehvarfvet. after de första excesserna, som de preussiska rupperna begingo i några städer, syntes denna rutalitet för en kort tid upphöra, och man sladde sig i föreställningen att sådana uppträlen icke skulle förnyas under ett fälttåg, som leddes af prinsen af Preussen. Men om en ursinnig soldatesks våldsamma utsväfningar förtjena att brännmärkas, så sprider krigsrät.ernas kallsinniga offrande af många ädelsinnade mäns lif icke mindre vanära öfver ett civitiseradt lands regering. Vi hafva icke haft någon sympati för insurgenterna i sydvestra Tyskland. Det dåraktiga i deras försök att vädja till vapenstyrkan, sedan pöbeln i Berlin, under begagnande af sin ögonblickliga framgång, redan hade väckt medelklassernas afsmak, måste inses af hvar och en med något förstånd. Men i allt fall voro dessa insurgenter icke utan allt anspråk på aktning och medlidande. Andamålet, för hvilket de reste sig, var dock den fosterländska ideen af Tysklands enhet och Tysklands konstitution, voterad af en sammankallad och lagligen erkänd representantförsamling. De regerande makterna i Preussen och Österrike hade accepterat denna församling. Den förstnämnda makten underhandlade och firade högtider med densamma; och kungen i Preussen sjelf föranledde kanhända mer än någon annan det tyska folket att se upp till parlamentet såsom en korporation, från hvilken en grundlag för Tyskland rätteligen borde utgå. Denna konstitution voterades och var redan antagen af en stor del af de tyska staterna, då kungen af Preussen fick det infallet att sätta sig deremot och utfärda en annan grundlag. Om man nu äfven skulle antaga, att kungen af Preussen hade handlat mera klokt och hederligt att antaga den frankfurtska konstitutionen med alla dess fel och att af tiden och församlingens förståndiga besinning afvakta de behöfliga förändringarne, i stället att sjelf uppträda, så önska vi dock uppriktigt att tyskarne må antaga den s.k. trekungaförfattningen. Men äfven med denna tanka måste man medågifva, att hvarje tysk har rätt att hysa en motsatt mening, och att föredraga den Frankfurtska konstitutionen framför den Berlinska. Under denna förutsättning måste man medgifva, att det väl kan hafva varit ett dåraktigt, men icke ett brottsligt företag att gripa till vapen för den förra. Hr von Vincke är precis af samma mening som insurgenterna i Baden och Pfaltz, med den skilnaden, att han förkastar den fysiska styrkaas användande. Om derföre någonsin ett fall förekommit, der kufvandet af en rebellion bordt åtföljas af mildhet, så är det fallet med den Badiska uppresningen. Likväl se vi här en krigsrätt af officerare midt under freden sitta och den ena dagen efter den andra skicka hederliga och samvetsgranna män till döden. Det må hafva varit nödvändigt att statuera några exempel med Preussiska officerare, som ledt denna revolt emot sitt lands arme; men , offren i Rastadt omfatta män af alla klasser. Trätzehler t. ex. var en man af stora kunskaper och förmögenhet, af en öppen och allmänt högaktad karakter, hofrättsassessor i Dresden och son af en gammal aristokratisk familj i Gotha samt gift med ett ungt fruntimmer af förnäm börd. Han valdes till deputerad i Frankfurt, der han tillhörde yttersta venstra sidan, och gick sedan till Baden såsom kommissarie hos den revolutionära regeringen. Hans gamla respektabla föräldrar lefva ännu i Gotha. Tidemann, son till den ryktbara professorn i Heidelberg, är ett annat offer. Professor Kinkel skulle äfven bafva blifvit skjuten, om icke utomordentliga ansträngningar hade blifvit gjorda för att förskaffa honom nåd. Ehuru flertalet af tyskarna genast insågo insurrektionens dåraktighet, råder likväl en stor och allmän sympati för dem lsom den drog med sig. Här var icke någon ldjup sammansvärjning, utan en hastig och li-Ikasom ofrivillig rörelse, som syntes vara en så naturlig och legitim följd af den förut rådande -Jallmänna opinionen, att äfven personer, sådana som Kinkel, på fullt allvar. trodde att de blott t lsiorde sin skvidishet: och andra män i en hög