Aftonbladet – 10 september 1849, sida 3

BLANDADE ÄMNEN: TAL RÖRANDE SIMKONSTEN, uf kongl. hofpred. och prosten C. G. Grahl, vid Åbomska simskolans årshögtid d.5 Sept. 1849. Kongl. hofpredikanten Grahl, den förste egentige stiftaren af simskolorna här i landet i deras nyare och mera fulländade form, öppnade sista årssammankomsten i Abomska simskolan med några pätta och passande ord rörande simskonstens nytta, hvilka vi anse förtjena en större offentlighet i anseende till sakens vigt, och derföre här införa, då de blifvit benäget meddelade. Af direktionen öfver Åbomska simskolan hedrad med kallelse att tjenstgöra vid denna dess 92 årshögtid, erkänner jag öppet, det jag ingalunda smickrar mig med förhoppning att i någor måtto här kunna ersätta saknaden af den man, som icke allenast primas ibland pastorer, är ock en af primaterne bland de snillen, från hvilkas höjd ej någon manLelflik till mig har nedfallit. — Om jag af en välbetänkt försigtighet dock ej låtit mig afrådas att våga intaga denna plats, så härleder sig detta endast från min högaktningsfulla tillförsigt att j, M. H., gunstbenäget låten allt hvad som hos främlingen brister uti framställningssättets prydlighet, få öfverskylas af hans ännu ungdomliga värma för en god och sambhällsvigtig sak. En god och sambhällsvigtig sak äro simöfningarne från hvad synpunkt de än må betraktas. — Skulle man uti dem blott se hvad den föga reflekterande allmänheten endast ser: ett nöje; — nå väl! redan detta nöje är ju en god sak, när det, välförståendes, icke köpes på ens någon enda samvetsförbindelses bekostnad? — Lifvets bördor och mödor, från hvilka väl ingen är frikallad, eller ens bör önska sig frikallad, de måste, enligt naturens anordning, stundom genom någon tjenlig förströelse lättas, om vi med erforderlig kroppskraft och sinnesspänstighet skola kunna dem bära. Bland härtill lämpliga kroppsöfningar, hvilka äro väl mera rena, hvilka mindre kostbara, hvilka mera, än simkonstens, tjenliga att bortskölja den förslappning och tungsinthet, som de oaflåtligt trägna mödorne eljest skulle orsaka. Men simöfningarne, hvilka ej längesedan allmänt nog ansågos lifsfarliga, de erbjuda också en i de flesta fall fullt tillförlitlig lifassurans, och detta måtte tvifvelsutan väl äfven vara en god och samhällsvigtig sak. — Denna lifassuransinrättning, hvarpå staten j bekostat någon enda skärf eller bifallsblick; men som dock årligen vinner ökad styrka rsftill sin öfver hela riket utsträckta verksamhet, har ovedersägligen redan gjort sig högt förtjent af fäderneslandet. Hörer det ej nu till hvardagliga händelser, att, om blott några få personer äro vid inträffande vattunöd tillstädes, så finnes merendels bland dem en simmare, som hastar ut i vattnet och räddar den drunknande? Och, ho räknar dem, hvilka genom simning frälsat eget lif? Ho kan förneka att detta simkonstens redan sig visade lyckliga resultat skall framgent, och i stigande progression, än vidare sig utveckla? — Ett menniskolif, — hvilken tilltror sig att uppskatta dess värde? hvilken kan beräkna de följder, som dess förvaring från en ond bråddöd kan äga för eget väl, för samtids-och framtids? Om derföre ekelöfskransen, belöningen för ett räddadt medborgarelif, stod uti högt anseende hos ett hedniskt folk, huru mycket mer bör den det icke hos ett christeligt, och hvilket tjenligare pris kunde väl för nu 36 år sedan väljas till hedrande utmärkelse för dem, som tillegnat sig förmågan att uti vattunöd kunna rädda eget och medmenniskors lif? Från ock en annan synpunkt skärskådade, finner tänkaren simöfningarne förtjena att anses såsom en god och samhällsvigtig san. — För DU snart 50 år sedan hörde jag en rector schole yltra: hälsan är allt; allt, allt är allsintet, der intet är hälsan., Denna gamla lärosats jäfvar inga tiders erfarenhet. Eller huru? Hvad är rikedom, makt, anseende och ära, ja, huslig lycka, om lifvet hemsökes af ohälsa? — Finnes det något preservativ, som i möjligaste måtto skyddar för denna dödsfiende, så måtte det då visserligen vara af värde. Och det finnes, detta preservativ, och det är icke något arcanum; eburu ännu mången med se:nde ögon ej blifvit det varse. Det är helt enkelt, likasom alla naturens egna bjelpmedel: d t är bad, synnerligast simbad. — Rådfröge manalla tiders och länders läkare! Huru skiljaktiga åsigter de än i öfrigt må hysa; alla erkänna de dock enstämmigt badets hälsostyrkande kraft. Det gifves ock knappast någon annan kroppsrörelse, i