Aftonbladet – 10 september 1849, sida 3

OT VULEf eng eRUN USE gUvtRlen4u, UPPHKUTUITE samma år — samt äfven utom fäderneslandet, såsom med fängelsesällskaperna i Köpenhamn och Christiania. Men på ett ännu närmare sätt har tredje afdelningen sökt verka för sitt mål: de frigifnes räddande från återfall, i det den under årets lopp genom utgångne inbjudningar till samtlige kyrkoherdarne inom Stockkolms län (till antalet 68) sökt hos dessa vinna biträde för sin verksamhet medelst hjelpkommitteers förordande i hvarje socken, eller förbindelse med derstädes redan befintliga sockennämnder och tillsyningsmän. Detta har äfven haft den följd, att 18 af dem hafva såsom korresponderande och biträdande ledamöter af afdelningen sig anmält. Deras verksamhet har äfven redan genom flera hemmavarande frigifne, utur andra afdelningens vård utgångne, samt med upplysningar och rekommendationsbref från bestyrelsen åtföljde fångar blifvit anlitad och på det samvetsgrannaste motsvarad. Af huru stor vigt denna förbindelse med de församlingar är, dit de frigifne höra, intygas deraf, att under årets lopp 3:ne af dem, för hvilka föreningen icke kunnat finna något mottagande, hafva återfallit i brott och till cellfängelset inom ganska kort tid till bakakommit; 2:ne af dem icke mindre än 2:ne gånger. Det är intet tvifvel att ju åtminstone den första af dessa, en flicka af 17 års ålder, skulle rönt ett helt annat öde, än att inom tre fjerdedels år passera alla de förfärliga graderna till gemensamhetsfängelset och korrektionshuset, dessa vexelundervisningsanstalter för brottslingar, och sedan skyddsföreningens åtgöranden upphört, redan första gången hon för ett obetydligt felsteg var straffad, ett välvilligt mottagande med förmaningar, arbete och råd stått till dess möte i hemorten. Hr kyrkoherden Rohtlieb afslutade härefter årsmötet med ett varmt och väl affattadt föredrag, hvaruti han söker att besvara den frågan: Hu:u kan det komma sig, att en förening, grundad af välkända menniskovänner, stående under ledningen af män, hvilka genom sin samhällsställning och sina kunskaper äro lika ansedda, som med lifligt intresse verksamma för föreningens herrliga syfte, nemligen olyckliga medmerniskors skyddande undan förderfvet, likväl jemnförelsevis tillvunnit sig så litet deltagande i det allmänna ? — Svaret på denna för menniskovännen vid första utseendet så nedslående fråga tror sig talaren finna deruti att skyddsföreningers rätta grund icke ännu blifvit tillräckligt känd och erkänd; ty om detta vore händelsen, då skulle ock visserligen alla mensklighetens, fosterlandets och Guds rikes vänner med begärlighet omfatta tillfället att med lika tänkande medborgare och medborgarinnor förena sina bemödanden för att skydda de andeligen och lekamligen, vanligast i båda afseenderna på en gång värnlösa mot förderfvet. Talaren uppgifver grunden för skyddsföreningars verksamhet vara Guds ord och målet befrämjandet af Guds rike. Under utvecklingen af sitt ämne anförer talaren flera exempel på huru litet denna grund och detta mål i allmänhet bland oss äro insedda. Så berättar han bland annat att inom en s. k. bättre, rik familj har det icke längesedan händt, att en 14-årig gosse på någons fråga om han icke skulle gå i kyrkan, svarade med de ordom: Hvad bryr jag mig om kyrkan och föräldrarna? Med en sådan hedendom i samhällets hjerta, som är hemmet, kan det icke heller stå bättre till i det offentliga. Mot allt detta elände finnes enligt talarens förmenande blott ett enda säkert medel: Christendomens inflytande på det förderfvade hjertat. Han lyckönskar föreningen att både känna och tillämpa detta medel. Såsom bilagor till dessa årshandlingar följa: Stadgar för skyddsföreningen i Stockholm, samt förteckning öfver dess ledamöter 1849, såväl boende i Stockholm, som korresponderande från landsorterna, de sednares antal 58. Derefter Allierade Sällskaper, en lycklig id, som föreningen under sitt sednaste år har utfört, att nemligen söka åstadkomma enhet och förbindelse mellan alla de många välgörenhetssällskaperna i och utom hufvudstaden, som eljest icke veta af hvarandra. Så får man här temligen fullständiga utdrag utur årsberättelser afgilne af Fruntimmersföreningen i Upsala till befrämjande af en förbättrad barnavård, Välgörande fruntimmerssällskapet i Stockholm, Sällskapet fattiga barns vänner i Stockholm, Sällskapet till arbetsflitens befrämjande i hufvudstaden, Sällskapet för öm och sedlig modersvård, Sällskapet för dygdigt och troget fjenstefolks belönande, samt Sällskapet De fattigas vänner i Stockholm. Vidare följer en omständligare redogörelse för Sparsamhetsföreningarne och Fruntimmers skyddsföreningarnei hufvudstaden, de båda förträffliga stiftelserna, som mera omedelbart utgått från den allmänna Skyddsföreningen. Slutligen afgifves äfven en specifik förteckning öfver föreningens högst betydliga samling af instruktioner, stadgar, regle: menten och redogörelser inkomna från alla delar af riket rörande fattigvård och fångvård — jen samling som troligen på intet annat ställe tör finnas så fullständig och om hvilken man med allt skäl kan säga som årets revisorer i sin afgilna berättelse: att hos den ledamot afbestyrelsen, som haft åliggandet att föra föreningens vidlöftiga korrespondens samt hafva vård om dess samlingar, står föreningen fortfarande i utmärktaste förbindelse för den outtröttliga uppoffring af tid, möda och kostnader, han för befrämjandet af dessa ändamål ådagalagt. Efter den nu här afgilfna omständliga redogörelsen för denna förenings åtgöranden under loppet af förflutna år, måste hvarje opartisk betraktare deraf medgifva, att oaktadt alla de strider som särdeles i stiftelsens uppkomst föreningen mist utkämpa och alla de misskän nanden från en viss del af publiken, som ännu I här och der drahba densamma, den dock allt