Aftonbladet – 10 september 1849, sida 2

REVY AF TIDNINGARNE. Det sednaste valet af ledamöter i Svenska Akademien, (Ihre, Nordström och Rydqvist) är föremål för utförliga betraktelser i ett par af gårdagens söndagstidningar. Vi hafva för vår del funnit det föga löna mödan att formalisera sig öfver dessa val, ty sedan svenska akademien på sednare tider så att säga fått en helt och hållet ny bestämmelse och långt mera blifvit ett politiskt kotteri, ämnadt att bidraga till motarbetande af tidens oro och tidens kraf,, än ett institut för vitterheten, så är det väl alltid att vänta, det akademien företrädesvis skall kasta sina blickar på renhårigt konservativa, ehuru det må medgifvas, att ett par af de nu skedda valen äfven under denna förutsättning kunde väcka någon förundran. Tidningen Bore har icke tagit saken så lätt utan allvarsamt nagelfarit med Akademien. Artikeln är lång och innehåller en intressant framställning äfven af Akademiens antecedentia, hvarigenom visas, att densamma allt ifrån början då och då varit behäftad med den svaghetssynden att af fåfänga eller konsiderationer vid sina val, se på rangen och glansen i samhällsställning framför större litterära förtjenster. Sålunda vidröres det huru en Ehrensvärd, en Thorild, en Benjamin Höjer (filosofen) och en Hallenberg på sin tid aldrig kommo in i akademien, medan en hop sekundära förmågor der funno sin plats. Se här ett par utdrag af hvad artikeln innehåller angående dem, som Akademien nu kunnat hafva att välja på: Det var en tid man oupphörligt, offentligen som enskildt, hörde ropas på C. J. L. Almqvist, så snart svenska akademien skulle skrida till något nytt val. Man ansåg då denne man mer än någon annan förtjent af en plats i den vittra areopagen, för hans förtjenster såväl em svenska vitterheten som om svenska språket. Men då man fått rätt sigte på brefyvet till Leonard och Det går an, och han dragit sig in på-den i Sverige hittills föraktade publicistiska banan, tystnade ropet, och, för vissa ett missledt snilles utsväfningar och nycker, förgat man de äkta perlor det frambragt och fästat vid kedjan af fäderneslandets yppersta snillealster inom det skör nas område. Svenska akademien synes aldrig funnit behag vid Almqvists bizarrerier i ide som form, ehuru en af dess som domare fullgiltigaste mediemmar just fästat nationens uppmärksamhet på detta rika och egendomliga snilles förtjenster såväl som fel, Men som alltid slutade man med att se endast fel, öfverlemnande åt den omutliga efterverlden att gifva honom den upphöjda plats inom den svenska litte