Aftonbladet – 10 september 1849, sida 2

3) Anser Aftonposten möjligt, att regeringens bvilande representationsförslag har någon sannolik utsigt för sig att blifva antaget vid nästa riksdag? 4) Om svaret på föregående fråga utfaller nekande: anser Aftonposten det vara ett sätt att befordra reformens sak, att kämpa för det hvilande förslaget, äfven under förutseende att det måste falla, och att emedlertid göra gemensam sak med de ultrakonservativa i sättet att bemöta dem, som vilja hafva ett program baseradt på de förut omnämnda liberala grunderna? Hela allmänbeten, och vi skulle tro äfven Aftonposten sjelf, inser utan tvifvel huru betydande det är, för att komma till ett slut på den liberala pressens skiljaktigheter i detta ämne, att nyssnämnda frågor icke blott besvaras, utan äfven att sådant sker klart, tydligt och utan några omsvep, samt med den bona fides, som bör ega rum särdeles mellan personer, som i det hela måste anses följa samma riktning i sitt politiska sträfvande. Vi erinra oss visserligen, alt Aftonposten, hvad den ena af de ofvannämnda frågorna beträffar, redan derpå gifvit ett slags indirekt svar, nemligen att Aftonposten icke är den, som öfverger en sak eller en grundsats blott derföre, att den icke har framgång för tillfället, om saken för öfrigt är god i sig sjelf. Denna tanka, såsom moralisk regel i allmänhet, kunne vi icke annat än gilla; men sunda förnuftet säger likväl, att den icke alltid kan följas efter ordalydelsen, så snart det gäller att åstadkomma ett beslut eller en handling genom samverkan af mångas bemödanden. Det går då icke an, att hvar och en envist vidhåller sin särskilda tanka, och, heldre än att cedera något deraf, förkastar alla de öfrigas. Man påminner sig här det gamla fransyska ordspråket: Le mieux est FPennemi du bien, och det måste väcka en besynnerlig tanka, om man ser någon eller några af dem, som säga sig arbeta för samma mål med majoriteten, i stället att förena sig med denna när det gäller, fastmer taga humör och öfvergifva dess sak, äfven under medvetande att den särskilda mening de förre försvara aldrig hade kunnat vinna framgång. Hvad skulle man väl säga, om en eller flera befälhafvare under ett fälttåg bandlade på det viset och, blott för det de icke kunde få sina strategiska planer gällande, under sin overksamhet lemnade en del af stridsfältet blottadt för fiendens anfall? Det är på detta sätt vi anse, att Aftonposten, måhända utan att sjelf vilja det, genom sin tvetydiga ställning till de liberala i representationsfrågan, på visst sätt arbetat de reaktionäre i händerna; och det är i denna mening endast, som vi vid föregående tillfällen fästat yrkesbroderns uppmärksamhet derpå, att ban genom sina bittra utfall emot den demokratiska fraktionen härstädes, likasom förut emot radikalerna i Köpenhamn o. s. v., till en viss grad faller in i samma roll som den fordna Granskarens, Allmänna Journalens och Axplockarens m. fl., hvilkas bestämmelse också egentligen var, att uppskrämma sig sjelfva och andra för radikalismen. Det har emedlertid aldrig varit vår mening att tillägga Aftonposten någon dålig intention med dess handlingssätt; tvärtom äre vi förvissade, att den handlat i bästa öfvertygelse, fastän utan att så noga besinna följderna. Det ir ock till en del derföre, som vi tillåtit oss Iramställa de ofvannämnda frågorna, emedan leras enkla besvarande nödvändigt måste ställa hela debatten på en mera bestämd ståndpunkt.