Aftonbladet – 8 september 1849, sida 3

ang och börd. Framför allt fordrade hon af wonom det löftet att ej återse Weida, och att ;j förnya det fordna förhållandet. Grefvens känslor i detta fall må nu hafva varit hvilka som helst, så kunde det icke vara svårt för ronom att uppfylla modrens önskan; ty flickans far hade skickat henne till en slägtinge, som bodde på en af Skottlands aftägsnare öar. Här hade Welda redan några månader uppenållit sig, och fick icke återvända till Pomona förr än grefven valt sig en gemål. — Som det tycktes hade en längre frånvaro förbleknat Weldas bild i grefvens hjerta, och han började med mera ifver begifva sig på sina fordna nöjen, fiskfångsten och sjöfågeljagten. Grefvinnan, som, ledd af sitt manliga sinne, redan en längre tid med välbehag styrt sitt lilla örike, styrkte sonen med alla krafter i dessa nöjens fortsättande, och fästade ett vaksamt öga på Magnus endast i så fall, att han ej ånyo skulle börja sin förbindelse med Welda; en sak som alla fall var så temligen försvårad, såväl senom hennes aflägsnande som hans ständiga vistande på Hoy. Imellertid tycktes jarlens kärlek till jagten dag efter dag öka sig på ett förvånande sätt. Hela dagar vistades han ute på sjön en liten lätt båt, endast beledsagad af en trosen roddare och ofta alldeles ensam. Han medförde vanligtvis ett rikt byte med sig hem, ikväl icke, utan mången ångestfull stund för srefvinnan, då han som oftast ej återkom före midnatten de månljusa nätterna. Vid hennes råga, hvad som så länge uppehållit honom, svarade han då vanligtvis, att det var jagten efter hafsörnar, eller en ovanligt stor sjöhund, och att han ej visste något större nöje än detta, och att, under de nätter som månen lyste som klarast, denna jagt vore den intressantaste; ty lå plägade detta djur öfvergifva de mindre tillgängliga hålorna och i stället uppsöka de sandiga och låga stränderna. Eburu grefvinnan ofta var rätt orolig öfver dessa farliga nöjen, så lugnade henne alltid den lyckliga utsången, och hon !emnade sin son all frihet, i let bon å sin sida betryggade sin egen. Så förgick vintern, och sommaren kom; ty idenna