skall komma, då jag får trycka Orkadernes herrskares krona på din hvita panna. Vid afskedet bad Magnus flickan om en pant af hennes kärlek och trohet. Welda gaf honom en af hennes sköna blonda lockar, Magnus besvarade denna gåfva i det han tog en medaljong med sitt porträtt, som medelst en dyrbar kedja hängde på hans bröst, kastade denna omkring jungfruns hvita hals och under tusende tårar skiljdes slutligen de älskande, och Magnus ilade till Kirkwall, hvarest hans snällseglare väntade honom för att föra honom ti!l östern. Mer än tvenne månader förflöto och ännu var ingen underrättelse kommen ifrån grefven på Hoy. Ändtligen kom ett bref. Magnus skref att han besökt Norge och Sverge och nu befann sig vid Rutheniens kust. Han skildrade sin öfverraskning att här hafva påträffat en kultur som vore föga skiljd ifrån det nordliga Skottlands. I anseende till sina förmälningsplaner, gaf han ej tillkänna något bestämdt, likväl tycktes det på hans beskrifningar, som om de ädla damerna i dessa länder på intet vis gåfve efter för de skottska. I det hela var grefvinnan ganska nöjd med sin sons skrifvelse, men icke så fröken Siegbrit. Hon kunde alldeles icke begripa, sade hon förtretad, att damerna i de der fjerran mörka och föga kända länderna hade alla de företräden som han uppräknat, men om detta likväl vore fallet, så uppstod dock den stora frågan, huru det förhöll sig såväl med deras kristendom som deras adelskap, och hon trodde sig kunna påstå, att om Hengist och Harald Hårdråde ännu lefde, och man begärt deras råd, skulle de ansett ett giftermål med en ruthenisk furstinna för en mesallians. Grefvinnan sökte emellertid att häfva frökens tvifvel, hon blott kastade en isblick på henne, och gaf tillkänna att hon väl hoppades allt i hänseende till grefvens giftermål vara lemnadt till hennes bedömande och alg e. Med tillhjelp af deheliga Martyrerne 5: Dunstan och S:t Magnus skulle. hon väl söka afvärja äfven den minsta skugga och missaktning som genom en mesallans kunde uppstå. P