Aftonbladet – 7 september 1849, sida 2

Ynglingens första rörelse var att lägga handen på svärdfästet, men Welda föll honom i armarne. För Guds skull, det är min farbror Thiodolf, hviskade hon med svag stämma. Den främmande gubben hade emellertid fästat sitt under starka ögonbryn beskuggade öga på ynglingen. Hvad afhåller dig, öarnas jarl, hvad hindrar dig att draga svärdet och dermed genomborra den siste druidens bröst? frågade han med dof röst. Hafva tiderna så förändrat sig? Ar det så länge sedan Odins prester blödde för dina fäders svärd eller stridsyxor? Hvi dröjer du? Utrota den siste, som kan tala om de slägten, hvilka bebott denna ö, hvem som upprest dessa stenar och på hvilket ställe offrens blod rann, då Odins prest drog sin offerknif, — och som kan säga dig hvarest det var som dina anor, utsmyckade med de glänsande hjelmarne och den fladdrande bjelmbusken, sutto när den heliga kretsen slöts., ,Förlåt, gamle; jag var så öfverraskad ... jag visste icke ... stammade Magnus. Rätt så; du visste icke hvad du gjorden, föll den vredgade gubben honom i talet. O, hvilket barnsligt, urartadt, ömkansvärdt slägte! Det tillåter sig att efterhärma heliga bruk, och likväl har det vändt ryggen åt de gamle gudar, man ärade dermed. Det tror hvarker På Odin, Thor, de slagnas valkyrior, och lik väl svärjer det i dessas namn! Jag säger eder dårar, hvilkas hjertan äro bårdare än klippar vid Fulah, och hvilkas öron äro döfvare än öd lans: de gamla gudarne lefva ännu. Odins an dedrägt susar ännu inom denna stenkrets, ännt väcker han stormarne omkring Hoys klippig: stränder, ända till udden af Unst, ännu upprör! hans finger vattnen i Rust of Pentland likaså väl som i Samburgh Head. Om än öfverall