Aftonbladet – 7 september 1849, sida 1

VALEYRIERNAS BAD-.) BERÄTTELSE AF WACHSMAN. Då den resande seglat omkring den vilda, ödsliga och klippbevuxna ön Hog och nu befinner sig i det sund, som skiljer denna ifrån Pomona, samt närmar sig den lilla smaragdgröna ön Gramsays stränder, så möter honom en alideles ovanlig tafla. Vid hans högra sida ligger Hog i sin dystra ödslighet; svartgråa klippor, hvilka högst sparsamt äro bevuxna med gulbrun och hvilgrå mossa, resa sig der öfverallt, och uti midten af detta klippkaos en bergspets, orukring hvilken Nordsjöns dimmor samla sig och beslöja den i form af moln. Midt uti sundet ligger den lilla lågländta och vänliga Gramsay. Denna ö kan öfverskådas ifrån den ena ändan till den andra; likväl erbjuder den just intet föremål, hvarpå åskådarens öga med välbehag kan fästa sig. Till vensler reser sig den mäktiga ön Pomona ur floden... Denna är bebyggd samt temligen fruktbar för sin latitud; man ser der saftiga gröna ängar och kullar ; ehuru endast bevuxen med dvergbjörk, hassel och vilda vinbärsbuskar, erbjuder den en temligen pittoresk anblick. Det sednare blir det isynnerhet genom en bugt, som allt smalare och mera hopträngd drager sig inåt landet och bildar der en skön vattenspegel, som man kallar sjön vid Stennis. Tvenne landttungor, hvilka nästan sluta sig tillsammans midt i sjön och dela denna i tvenne delar, äro hopbundna genom en stendam, som har några öppningar för att genomsläppa ebb och flod och kallas bron vid Broisgar. Här finnes en minnesvård ifrån en så allägsen forntid, att intet annat, icke en gång den vid Stonhenge, SA. BM 208.