Aftonbladet – 7 september 1849, sida 1

det var då endast en hastigt gryende och lika hastigt försvinnande böjelse, en hängifvenhet, alstrad af ögonblickets intryck, då du sade mig hvad ditt hjerta kände för mig Jag hade orätt att säga detta och jag begriper icke huru jag var i stånd dertilln, sade Welda sakta. Ångrar du det? ropade Magnus häftigt. Jag borde ångra det, sade flickan sakta. Men jag ber er, dyre Magnus, tala icke om dylika föremål på detta ställe. Jag kom hit endast derför, att ni så enträget bad mig derom, och emedan jag kände, att vi på lång tid icke komma att åter råkas., Och emedan jag anar detsamma bad jag dig komma hit, och just här är det som jag vill och måste tala om vår, om min kärlek, sade jarlen. Ja, dyra Welda, jag vet, att vi icke så ofta mer, ja kanske ytterst sällan, få återse hvarandra. Jag skulle icke vara i stånd att bära dessa fjettrar till dess jag kan afskudda dem, om jag ej hade minnet af den jag älskar och en visshet för framtiden. Du vet huru innerligt och med hvilken värma jag älskar dig; således, intet ord mer härom: men säg mig nu innan vi skiljas åt: törs jag också räkna på styrkan af dina känslor under min frånvaro ?, Jag har en gång för alltid sagt er, dyre Jarl Magnus; hvarför vill ni tvinga den skygga flickan att ännu en gång upprepa detn, hviskade flickan. Emedan jag vill och måste hafva ett bevis derpås, ropade ynglingen. Ha, Welda, jag går ej härifrån, innan cu lofvat mig obrottslig kärlek och trohet. Jag loöfvar dig denna, om du än icke kunde eller ville hålla ditt löfte,, sade flickan i det hon lät sitt lockiga hufvud sjunka emot ynglingens bröst, och tvenne i månskenet glänsande tårar rullade utför hennes kinder.