Aftonbladet – 7 september 1849, sida 1

offerknif, då han svingade den i månskenet — jag menar den der stenen som är genomborrad -vid den stod spåqvinnan, hexan, som förkunnade framtiden åt de älskande, som här svurit vid Odin. Mitt öde blir det gladaste så snart presten lagt våra händer tillsammans! ropade grefven med svärmeri. Det behöfves ingen druid, ingen spåqvinna, för att förkunna mig detta. Jag ber er, tala icke detta språk med mig; jag får alldeles icke höra derpå, sade flickan. Kom ihåg hvad far sade i går till eder: Er vasalls dotter, sade han, kan aldrig bli gemål åt öarnes jarl, och jag känner att han sagt sannt., ,Nej, han hade orätt! ropade eldigt jarl Magnus. Pa denna hvita pannav — härvid lade han, smickrande, handen på flickans lockiga hufvud — skall Orkadernas grefvekrona hvila, eller jag vill icke lefva mera! Jag vet väl hvilka hinder lägga sig emot mig, innan jag är i stånd att föra dig till altaret; men, vid sankt Magnus, min stamfader! jag vill öfvervinna dem allesammans. Så länge ännu min mor lefver, är uppfyllandet af denna min innerligaste önskan visserligen omöjlig; men en gång skall den tiden komma, då jag skall bli fri ifrån de bojor som fängsla mig. Den tiden kommer aldrig), sade med qväfld smärta den unga flickan. Bedrag er icke, dyre jarl Magnus! Det är ärans band, som fjettra eder, och dessa hvarken kan eller får ni bryta.n Du älskar mig icke, då du så talar, min Welda! sade Magnus häftigt. Det smickrade dig då du öfvertygades, att den mest glödande, den mest obegränsade kärlek fästade en man vid dig, som kallas dessa öars beherrskare; men om du tviflar på min föresats att en gång, trots hvarje hinder som står oss i vägen, söra dig till min maka, så var det ej kärlek,!