Aftonbladet – 7 september 1849, sida 1

karna, sig sakta närmare ynglingen och satt hastigt båda händerna för hans ögon. Welda! ropade ynglingen, vände sig hastig om och kastade armarne omkring det sköna barnets lif samt tryckte en kyss på dess rosiga kind. Jarl Magnus! sade den unga flickan, i det hon hastigt gjorde sig lös och gick några steg tillbaka; då min fader förklarade, att edra många besök hos oss kunde skada båds mitt och edert rykte och ni så enträget bad mig att bevilja er ännu en sammankomst vid Stennis stenar, gaf ni mig ju ert grefliga hedersord alt vara artig, såsom det dessutom framför andra kan väntas af en mäktig jarl öfver dessa Öar.n Var icke ond, Jarto! (min kära) sade grefven i det han ömt fattade flickans band. Men byvarför är du då så skön, så älsklig?, Jag ber er, tala ej så lättsinniga ord på detta ställen, föll Welda honom ängsligt i talet. Jag är till och med rädd på ljusa dagen när jag här befinner mig ensam i denna krets: och nu, vid nattens annalkande! Jag vet sannerligen icke hvad som kunnat ge mig mod dertill. Kärleken, tänker jog! sade jarlen, åter böjande sin arm omkhiivg flickans Hf. sÖm ni fortfar så, går Jag min väg! ropade Welda, i det hon sökte lösslita sig. Här får ni alldeles icke föra ett sådant tal. Till och med på ett annat ställe skulle det icke vara rält, tror jag, att höra på sådant: men här! p;Stenarne hafva öron i denna bloddruckna rund! sade en gång farbror Thiodolph, då jag en dag beledsagade honom hit öfver bron vid Broisejar, och ni hade endast bordt höra den srafröst, med hvilken han sade detta. Jag är helt ängslig till mods; iy — se bara — der ir den stenen, : der, såsom farbror berättade, blodet strömmade, som utgjöts genom druidens ;