Aftonbladet – 7 september 1849, sida 1

kan jemföras dermed, hvarken i anseende till omfång eller ålder. Ofantliga gråa stenblock äro i en cirkel uppresta vid slutet af denna stendam. Hvar och en af dem har en höjd af vid pass fjorton till sexton fot, och det är osäkert, om de tjenat till stöd åt en tempelbyggnad eller till gränsor för en offerplats. På andra sidan af dammen, likväl äfvenledes på en jemn mark, uppresa sig åter dylika stenar, likväl endast i halfcirkel emot de förra. Midtuti densamma synes en stor och i jorden fastsatt stenskifva. Som man tror flöt här de offers blod, hvilka helgades åt Odin eller Thor. Bakom denna halfeirkel stå trenne låga stenpelare. Den medlersta af dessa är borrad tvärs genom och hålet är så stort, att tvenne menniskor utan möda kunna sticka armarne igeom. Efter urgammal sed begifva sig tvenne ilskande dit, och i det de räcka hvarandra ränderna genom nämnde öppning, svärja de varandra evig trohet och kärlek. Man kallar letta än i dag eden vid Odin, och man vet ntet exempel, att en sådan någonsin blifvit oruten ; olyckor och förderf — påstår man — kulle blifva de oundvikliga följderna af ett ådant edsbrott. Då Siegbrit hade lemnat grefvinnan och melan månen uppsteg på himlen, lutade sig den ednares son mot en afstenpelarne vid Stennis.! srefve Magnus var en skön, högväxt, ung man f ett ädelt, ridderligt utseende: men i hans? nletsdrag låg någonting vekt och svärmiskt, om tycktes bestyrka öns invånare i den tron, tt han endast till namnet vore öarnes beherrkare, och att grefvinnan ensam förde regenentet. Medan grefve Magnus spejade uppnärksamt åt sidan, som om han väntade nåOn, smög en blond, smärt, upg flicka, klädd i n tätt åtsittande klädning med granna border ch en liten hatt med nedhängande plym, nåot lutande mot ena sidan öfver de rika loc