Aftonbladet – 6 september 1849, sida 1

skade öfver dessa öar grefvar, som härledde sitt ursprung ifrån norrmännens sjökonungar. Ibland dem lefde ansedde odalmän såsom fria vasaller; den återstående delen bestod af lifegna. Undantagande på Irland, finnes kanske ingen så sagorik nejd på detta ultima Thule, och ingenstädes så mångfaldiga minnen från den fjerm ste forntid, som här. Hvar och en af dessa öar har sina halft nedsjunkna grafhögar, hvaruli, enligt sagorna, mäktiga sjökonungars ben hvilz, samt sina offeraltaren, på hvilka till Odins ära druidernas kopparknifvar göto offrens blod i de längesedan med gräs och mossa öfvervuxna rännilar, som för detta ändamål voro uppgräfda. De flesta sagor, som bevarats til! vår tid, hänvisa till den tiden, då kristendomen väl redan hade utbredt sig der, men ickedessmindre månget hedniskt bruk ännu var öfligt; — ja, till och med i hemlighet motarbetades den nya läran. Afven den folksaga vi här gå att meddela läsaren, infaller under nämnde tidpunkt. Sedan Magnus den förste, den helige, var mördad, hade tvenne mansåldrar igenom hans ättlingar herrskat öfver Orkneyöarne. Det var i trettonde årbundradet då Magnus den tredje dog. Hittills hade grefvarne bott på Mainland, den största af dessa öar, uti ett vidlyftigt palatslikt kastell. Grefvens enka, dotter efter en stolt nordisk höfding, beslöt att flytta ifrån Kirkvall till ön Hoy i en dervarande borg, af hvilken numera knappast några grundmurar finnas qvar, men som voro fast och väl sammanfogade, ehuru af icke stort omfång, emellan klipporna på den udde som vi redan förut beskrifvit. Endast den stolta, ovänliga karakter som man tillskref grefvinnan, eller sorgen öfver hennes gemål, kunde förklara orsaken, hvarföre hon öfvergaf sin vänligal bostad på den täcka ön Mainland, och utbyttel