Aftonbladet – 6 september 1849, sida 1

den emot den dystra klippfulla Hog, lemnade sitt vackra grefliga palats emot borgen här, som genom sin aflägsenhet ifrån fasta landet och sin ödslighet icke var särdeles olik ett hafsörnsnäste. Borgen låg mellan tvenne klippor, hvaraf den ena var försedd med en jerndörr och medelst en sprängd hvalfgång Iedde till borgen, och denna åter hvilade på en klippa, vid bvars fot Nordsjöns vågor störtade sig i ett brusande djup af hundra alnar. Då hela udden bestod af gråstensklippor, så hade den aldrig hvilande bränningen ingräft djupa hålor, äfvenledes hade häftiga stormar en och annan gång under elt förfärlikt brak lösryckt stora stenblock, då vågen med häftighet bortsköljt den jord som sammanband dem. Nära bergskanten och endast skiljda ifrån det bottenlösa djupet genom en smal gräsplan, höjde sig de båda borgtornen, mellan hvilka den stora salen var belägen. Grefvinnan satt här hela timmar årad; antingen läsande i en liten bönbok eller ock stillatigande betraktande kormoranten, som jagade efter de smärre sjöfogarne eller ifrån en klippa sköt ned i sjön för utt hemta sig en fisk. Grefvinnans vanliga ällskap var fröken Siegbrit, en aflägsen släginge som nu lefde hos henne. Ehuruväl grefvinnan sjelf, som redan var öfver sin halfva uder, genom det halla, stolta sätt som var 1enne eget, icke just gjorde något serdeles förlelaktigt intryck på dem som nalkades henne ör första gången var hon likväl vida angerämare än fröken Siegbrit. Denna var redan lågot öfver trettio år, temligen ful och nåsot sned på köpet. Olyckligtvis tycktes hon j hafva varsnat något af dessa sina trenne fel, vertlom lyste en viss sjelfförnöjdhet ur de sg må rå ögonen, och hon lemnade sina magra arnar och sina knotiga skuldror med en sådan riumferande min till åskådning, att frökens itseende kunnat väcka löje, om ej det elaka