Aftonbladet – 5 september 1849, sida 3

tastad. (L. I.) BLANDADE ÄMNEN: (Insändt.) BESÖKET. En qvinnlig skepnad jag från fjerran såg Sig närma till mitt blyga, brydda öga. Hjeltinnans frihet i dess väsen låg, Dess blickar voro :trotsande och höga. Och helsans rosor kädde kindens rymd, Uti hvars grop en flyktig skälmskhet myste; På pannans rund, af iga skuggor skymd, Ett diadem af äkta perlor lyste. På läppen syntes, att den aldrig bad, Men kunde med sitt leende förföra; Ty när hon log, hon sågs så god och glad, Att lätt hon kunde allas lugn förstöra. Hon kom, Jag kände hennes anletsdrag, Ty en och annan, redan arm vid kryckan, Från fordom målat denna bilds behag — Det var den sköna, men den falska Lyckan. Hur glada scener i min fantasi Ur anad framtid gycklade och logo! Men si! Gudinnan gick min port förbi, Och alla mina gyllne drömmar dogo. Der stod jag stum och efter henne såg, Och med förtrytsam fart min dörr jag stängde; Och i min stuga, utan mod och håg, Jag tog de verkt.g, som framför mig hängde. Men snart jag grep mig an, min harm gick bort, Jag rynkade ej längre ögonbrynen. Jag verkade med fart, och inom Kort Jag kunde tänka lugnt och gladt på synen. Var jag ej säll, jag frågade mitt bröst, Förr än den främmande jag skådat hade? O; hvar behöfdes vansklig lyckas tröst, Der flit och kärlek fromma hjertat gladde? Nu sjöng jag åter på min gamla ton Och tänkte, der jag svettades vid lästen: Jag är förnöjd ändå, men kommer hon, Jag vänligt tar emot den fagra gästen.n En dag jag satt och tänkte ingenting, Arbetade och sjöng som förra gången; Då vrids min kammarnyckel hastigt kring: Jag såg åt dörrn och stannade med sången, Tog mössan af, steg upp och bugade, Min hustru smög allt gammalt bakom. skänken Och dammade i hast och trugade Den främmande att taga plats på bänken. Ack, det var Hon, som kom! på hvarje blick, På hvarje leende ett under följde; Mitt hela lif fick nu ett annat skick, Som fordna dagars skumma minne höljde. Min hydda vidgades:-en präktig sal Jag såg i stället för det trånga tjellet, Som mer ej låg uti sin sänkta dal Men som ett slott uppå en höjd i stället. En flod sig väg förbi mitt fönster bröt, Och hög midtöfver solade sig rågen, En präktig skrud kring mina länder flöt — — Jag var så säll, så tacksamt glad i hågen. På knät jag barnen tog med lof och pris Och höll min maka till mitt hjerta sluten; Jag bad till himlen att mig göra vis Och njöt så lugnt den herrliga minuten. Och Lyckan log! och jag till mötes gick Med stilla ödmjukhet i bröst, på panna; Hon stum förblef; men hennes min och blick Mig tycktes säga, att hon ville stanna. Men innan solen hunnit året om, De sköna dagar redan voro flydda: Gudinnan gick så plötsligt, som. hon kom, Till ett besök uti min grannes hydda. Men jag förblef så lugn och nöjd ändå Och gick tillbaka i det trånga tjellet; Jag lät min luta emot väggen stå Och tog min visa och min läst i stället. Jag tänkte: må oss Lyckan vara kär, Men vid dess flykt ej harmens tårar rinna! Och nekom ej, att ljuf och skön hon är, Om ock hon skulle plötsligen försvinna. Och Ylyktigheten, som du kallar den, Visst icke bör din blinda sorg föröka: Hon är ett sändebud från himmelen, Hon har så många att i hast besöka. Jag gerna minns, att ödet mig också Har velat med en sådan syn benåda, Och gläds att jag ännu en gång kan få Den skönas bild i grannens hydda skåda. Sylvester. — YTTERLIGARE OM SJUNKET GODS. Gottnds Läns Tidning meddelar uti en insänd uppsats jande: Med anledning af de artiklar, rörande strandade epp på Gottlands kuster, vill ins., såsom bidraglr I detta intressanta ämne, och under många lyckskningar för den vackra och djerfva planens framng, meddela följande upplysningar: Utanför Refsudden i Sundre strandade för oming 60 år sedan en kutterbrigg med en betydlig äingd kanoner. ombord. Besättningen räddades, men rtyget sjönk på cirka 3 famnars djup. En och-ann kanon (af mindre kaliber) har det lyckats kustarne derstädes att med sax upptaga. Med herr ofessor Ways förträffliga och ändamålsenliga ap