Aftonbladet – 4 september 1849, sida 2

General Yecseys kar lann Jag val ordnad och Hilvad af förträfflig anda; men alla de öfriga i fullkomlig upplösning. Dessewfy och Kmety hafva förklarat mig att denna armå icke mera skall slåss, utan vid första kanonskottet skingra sig. Jag fann en fullkomlig brist på lifsmedel, och vi voro inskränkta till reqvisitioner, en beklaglig utväg, som gör hela folket till vår fiende; banken transporterad till Arad, således i Görgeys våld. Jag?vann derföre öfvertygelsen, att, om Görgey gifver sig, armån vid Lugos icke skall hålla sig 24 timmar, emedan det fattas densamma medel till subsistens. En arme kan väl medelst tvångsmedel och kontributioner uppehålla sig i fiendens land, — men i sitt eget land! Jag för min del skall aldrig utsträcka handen till våldsamma och fiendtliga åtgärder mot mitt folk; Jag ville så gerna rädda det med uppoffring af mitt lif; men att betunga och förtrycka det, — aldrig! Ni ser således, hr G. L., det är en samvetssak. Jag kan ej den ena dagen afträda makten och den andra åter fatta regeringens tyglar. Om nationen och armen bestämma sig avnorlunda, då skulle saken kunha få ett helt annat utseende; men Görgeys armit, den tappraste bland alla, måste deruti instämma. Eljest är jag blott medborgare, och såsom sådan skall jag aldrig, vare sig och blott genom min passiva närvaro, gifva ett sken af samtycke och bifall till terrorism, härjning, plundring, reqvisitioner och förtryck mot folket. Om äfven Görgeys arm uppfordrar mig att åter öfvertaga regeringen; om det Jyckas att utföra några operationer för att proviantera armån utan tillitande af våldsåtgärder mot folket; om banken försättes i tillfälle att arbeta och står till min disposition: under dessa trenne vilkor skulle jag på nationens kallelse åter öfvertaga regeringen, i annat fall icke; ty för mig är kriget icke ändamålet, utan medlet till fäderneslandets räddning. Om jag ej har någon sannolikhet att kunna närma mig detta mål, så vill jag också icke bjuda handen till att fortsätta kriget endast för krigsärans skull. Jag råder eder derföre, såsom god medborgare och en man af ära, att nedsätta en kommitt af folkrepresentanter; ty endast det suveräna folket kan förfoga öfver regeringen. Skicka kurirer till Komorn och Peterwardein, på det de må hålla sig; förskaffen er visshet om fästningskommendäntens 1 Arad medverkan. Detta är framför allt nödvändigt; min närvaro deremot icke; ty då ni nu är nödgad till kraftmessurer mot folket, för att underhålla er, arme, så kan jag ej skänka biståndet af min närvaro för sådana åtgärder. Emottag försäkran om min fullkomligaste högakting. Ludvig Kossuth. P. S. Herrarna Zamoiski och Biszoranowski säga mig, att det vore en hederspligt för oss ungrare, att så disponera de polska och italienska legionerna, att de göra landet vigtiga tjenster, men i värsta fallet hafva en möjlighet att undgå Siberien. Jag erkänner denna pligt, och på min begäran har general Guyon disponerat desamma att betäcka kommunikationen med Turkiet, öfver Orsova; men här erfar jag att hr generallöjtnanten beordrat garnisonen uti Orsova (blott 2:ne kompanier som inom trenne dagar skola blifva tillintetgjorda af Servierna) till Siebenbäörgen. Den är i dag i Kornya, marscherade omkring 6 mil, och hade ingen proviant; följaktligen skola äfven dessa tvenne bataljoner gå förlorade och Orsova inom få dagar vara i fiendens händer. Kossuths skildring i detta bref, af sakernas närvarande ställning, är, såsom läsaren finner, neds!ående och lemmnar svårligen något hopp öfrigt att ett försök till ytter!igare motstånd skulle kunna lyckas. Härvid bör en omständighet likväl icke förbises; såväl ifrågavarande sista bref, uppfångadt af österrikarna, samt de föregående, tagne af ryssarna vid en vunnen affär i Siebenbäörgen, kunna möjligtvis vara understuckna; något skäl till en sådan misstanke förefinnes visserligen icke, men det skyndsamma offentliggörandet, i Wienerblad, af sö väl dessa Kossuths bref, som de förut meddelade proklamationerna af Kossuth och Görgey, få ett underligt utseende, då man erinrar sig att den eljest så jubelvillige Wiener-Zeitung, flera dagar efter den för de allierade så lyckliga katastrofen, bibehöll en oförklarlig tystnad, som, enligt berättelser från Wien, hade den effekt på hufvudstadens befolkning att man började allmänt anse hela kapitulationen för en djerf fabel. Vi för vår del vilja ej på så lösa grunder betvifla ifrågavarande brefs äkthet; intilldess verklig anledning till en annan åsigt förekommer, antaga vi att förhållandet verkligen är och varit sådant som dessa bref och proklamationer skildra det. Men till hvad resultat komma vi då i fråga om den ungerska sakens verkliga ställning under de sista veckorna före katastrofen? Jo, att Kossuth under hela tiden byste det orubbliga hopp att, genom utförandet af sin storartade koncentreringsplan, gå segrande ur striden och, såsom han sjelf uttrycker sig, tour ål tour slå hvar och en af sina fiender, och att han för att kunna lyckligt utföra denna plan, var bebredd att uppgifva hela provinser, ja, ; af hela landet; ty då heter det uti brefvet af den 291 Juni, ordagrannt infördt i lördagens Aftonblad, slå vi fienden, och med den slagna fienden falla de! förlorade provinserna af sig sjelfva tillbaka! ill oss Men nu besticker sig hela den förbrytelse, som Posttidningen och med henne lika tänkande, påbörda Aftonbladet, deruti att vi, vid qefererandet af magyarernas uppgifvande utan svärdsslag af Keskemet, samt utrymmandet af Szegedin och Szöneg, der blott en, jemförligtvis med Haynaus hela koncentrerade här, obetydlig kår qvarlemnades ill dessa orters försvar och Haynaus uppehållande, förmenade att sådant skedde planmässigt, d. v. s. öfverensstämmelse med en allmän operationsplan. Men nu visa ju de postdagligen ingående underrättelserna, att sådant verkligen varit händulsen. Men hvad i all verlden finnes väl då för sundt förDuft uti Posttidningens och Tidens nödrop att Af-l tonbladet bedragit allmärheten! Inse ej de värda kollegerne att de framstå i en uppåt väggarna löjlig dager, då de söka ställa sig så bjertans menlösa, och förespegla att unpgrärnas sista trenne hufvudnederlag, och den deraf föranledda kapitulationen, skulle bevisa, att de föregående händelserna varit oriktigt berättade af Å. B.? Ja, P.T. går så långt, att hon till och med visar misshumör öfver att A. B. fullständigt redogjort för de slag som, jemte en mängd andra sammanstötande omständigheter, krossat Ungrarnes talrika härsmakt. Begriper ej P. T. uti hvilken föga hedrande position hon härige-: nom ställer sig; inser hon icke, att hon ytterligare !: hopar en ny skuld till sina förra af ryss sympatier . stämplade referater, derigenom att hon söker beröfval den ridderliga ungerska nationen den sorgliga äran,l att med trenne blodiga slagtningar hafva visat verlden, att om den fallit, har den likväl fallit med ära. Hvad vinner väl Posttidningen på sina försök att minska det ungerska folkets krigsära, köpt med ett gigantiskt hjeltemod och strömmar af blod? Borde hon ej blygas att, såsom förliden tisdag skedde, liksom ställa sig obekant med dessa drabbningar och fråga hvarföre ej A. B. omtalar dem, ehuru just berättelsen om dessa utgjorde det hufvudsakliga af A. B:s utländska referater Måndagen och Tisdagen? — Vi skola inom kort återkomma till en genomförd granskning af denna sak, hvarvid vi skola full: nn a AR . Ls