Aftonbladet – 4 september 1849, sida 1

KORRESPONDENS-ARTIKEL. Paris den 27 Aug. 1849. Den intressantaste tilldragelsen efter mitt sednaste bref har onekligen varit den härstädes hållna fredskongressen. England, Tyskland, Belgien, Holland, Amerika hafva Kitskickat värdige representanter, ädle män, stora talare för att öfverlägga om det vackraste ämne den menskliga tankan kan uppfatta, för att rådslå om sättet att förekomma, såväl krig emellan fremmande makter, som inbördes revolutioner, med ett ord: om möjligheten och medlet att förbättra samhället och göra menniskorna lyckligare. De trenne dagarnes sammankomster hafva varit lika underhållande och så att säga högtidliga, som anledningen varit vacker eller rättare sublim. I synnerhet lemnade den sista seancen ett högst intressant minne fördem, hvilka med känsla och uppmärksamhet följde de utmärkta föredragen. Konsertsalen, kallad S:t Ccile, var för tillfället prydd med alla de länders fanor, från hvilka representanter infunnit sig såsom deltagare i denna mensklighetens fest. Bland de talrika åhörarne utmärkte sig, genom sina originella kostymer, en mängd qväkare med familjer. Dessa fruntimmers klädedrägt är högst egen. Alla enkor äro svartklädda, fruarne hafva antagit den gråa färgen samt flickorna den hvita, och deras hattar äro af den mest besynnerliga form. Största delen af dessa Albions barn talade med lätthet fransyska och samspråkade gladt och vänligt med :de lifliga, luftiga parisiskorna. Sedan presidenten (Victor Hugo) helsat fört samlingen och öppnat sammankomsten, samt sjelf blifvit emottagen med starka handklappningar, höllos åtskilliga tal, dels på engelska, dels på fransyska, de förra explicerade af den protestantiske presten, folkrepresentanten Coc1uerel. Snart uppträder i tribunen den utnärkte improvisatören Deguerry, abbe i Malelaine-kyrkan. Knappt hade hans starka, väljudande röst några minuter låtit höra sig, då ett skrifvet papper lemnades honom. Han fattade det, tvärtystnade och bleknade synbart. Straxt derpå yttrade han: En pappersapp sändes mig i detta ögonblick från ene känd hand.Den innehåller blott dessa örd: Det är i dag den 24 Augusti, årsdagen af Bar.holomei-striden. Vid detta meddelande Beromilades alla de närvarande af en hemsk änsla, ett smärtsamt minne. För några ögonlick inträdde en dof tystnad, hvilken dock nart gaf vika för rop af: PDen natten var en nfami! Det var den svartaste gerning! Det ar det grymmaste historien kan framvisa! . S. Vv. Prelaten tog åter till ordet och höll