Aftonbladet – 1 september 1849, sida 2

bråkar srt JR GJ tr re igt rr rr RR NE br öka rätta missriktningen i hans vilja, — göra ho-!l om till föremål för penitentiärbehandling, så vidalv traffets objektiva sida det medgifver, d. v.s.så vidaln ängelsestraffet (och vid andra straff är denna be-l jandling ej tänkbar) omfattar en så lång tid, att iv len kan ifrågakomma. Således när ett fängelse-d s h traff med slik utsträckning tagit sin början, så är fven det subjektiva momentet (bättringsintentionen) tenom detsamma satt och framkalladt; hvarvid det aturligtvis beror af brottets beskaffenhet, fångens vildningsgrad, seder och andra individuella omstänligheter, pröfvade med menniskokännedom och meniskokärlek, hvilken af penitentiärbebandlingens ofjan antydda särskilda grader är ändamälsenlig för nverkningen på bans inre menniska, för hans återtällande till sedlig myndighet. Det är ofta ett minIre brott, som första gången öppnar fängelsets por ar för den förvillade, och lika ofta bristen på en just då använd rätt -penitentiärbehandling, som ramkallar det större brott, hvilket snart åter förer honom dit. Genom denna noggranna bestämning, genom att detta hänseende taga steget fullt ut och icke vacklande stanna på halfva vägen, då konseqvensen af det deducerade begreppet fordrar att gå vidare, men illika icke öfverskrida den skarpt utstakade gränsen, anse vi penitentiärprincipet få sin rätta betydelse, sin klara uppfattning, sin särskilt i vår tid högt påkallade användning. Sedan således straffets nödvändighet och rättvisa i dess fulla mening blifvit vindicerade, och åt detsamma gifven en inrättning, hvilken behörigen afser äfven det subjektiva momentet, så tillfyllestgöras, enligt hvad författaren visar, äfven de så kallade relativa theoriernas fordringar (p. 37, 38). Sålunda, fortfar förf., hafva de relativa theorierna sin sanning. Det är förut visadt hvari deras ensidighet består, och huru denna härflutit från ensidigheten i den filosofiska verldsåskådning, på hvilken de grunda sig, och som kommit dem att hänföra allt till Jagets intresse med staten såsom sin produkt. Men till en lika farlig ensidighet kan den absoluta theorien göra sig skyldig, om den, med snart sagdt obetingadt förkastande af de relativa principerna och särskilt af straffets subjektiva moment, som man afspisar med namnet tvång till förbättring, alldeles alser från den enskiltes personliga väl och uteslutafide åberopar den objektiva vedergällningen, den abstrakta rättvisan, utan att söka förlika .denna med välet, eller rättare utan att utsträcka den förra äfven till det sednare. Om nu erfarenheten till följd af öfvermäktiga orsaker inom samhället visade, att hela den logiskt methodiska objektiva vedergällningen intet verkade, ehuru dess förnuftighet in abstracto ej kunde ifrågasättas; skall man då blott säga; fiat hec justitia et pereat mundus, — och låta det blifva dervid att staten spränges, såsom ett stolt fartyg, och går under för det såsom riktigt bevisade abstrakta jemvigtssystemets mellan brott och straff, ära och heder? Om industriens, om hela samfundsförvärfvets verksamhet och gång och deraf härflytande förhållanden såsom en väldig ström nedbryta alla dammar, upplösa familjen och hela dess grundläggande moralitet, göra uppfostran vanmäktig, kyrkans disciplin kraftlös, uppfylla verlden med Proletariatets alla förskräckelser för samtid och framtid, kommunism och socialism och hvälfning på hvälfning, skall ändå blott den abstrakta rättvisan gälla, skall ej allmänt och enskilt väl hafva en tillräcklig dignitet att, utan förnekande af den abstrakta rättvisans oeftergifliga fordran på motsvarighet mellan brott och straff, blifva behörigen påaktade i staten, hvilken måste erkännas såsom rättens organism och verklighet ur båda. synpunkterna, den allmänna rättens och det allmänna och enskilta bästas, såsom deras oskiljaktiga enhet och samband. När brotten antaga en hotande karakter af en lavin, som oupphörligt förökar sin massa, och detta kan utan öfverdrift ännu sägas om många samhällen i den närvarande tiden, månne ej då mera än någonsin ett genomgripande förmynderskap å statens sida är nödvändigt? Penitentiärbehandlingen erbjuder formen för detta förmynderskap, som, med bibehållande af den stränga rättens fordran på oftanämnda motsvarighet, tillika riktigt och med verksam påföljd beräknar en genom fri sjelfbestämning förmedlad bättring hos de brottsliga subjekterna, och företrädesvis hos dem, hvilka första Igången åt fängelset gifvit sig till pris, såsom samhällets enda räddning och garanti att ej begrafvaäs lunder sambällsbyggnadens ruiner. Detta står ock, efter hvad vi förut visat, i full harmoni med statens ide, såsom den högre verldsordningens yttre organisation, hvari rättsideen och allmänna välfården böra identiskt sammanfalla till enhet. Motsatsen vore just abstrakt ensidighet till förmån för den abstrakta rätten, — blefve sä till sägandes ett nytt I relativt system för rättvisa, om ej välfärden, allas och en hvars, afsåges. Det förmynderskap, som bättringsintentionen kan sägas innefatta, blir ej nåIgot absolut, som upphäfver sig till princip för rät ten, men supplerar och integrerar hvad samhällsordningen ur rättens högsta princip likheten fordrar. lej blott vedergällning objektivt, utan äfven subjek;ltivt skuldens upphäfvande. Staten kan (allra mins , under sådana förhållanden som de nyss antydda) in galunda åtnöja sig med den blott möjliga, åt tillfälligheten lemnade verkan på det juridiska samvete genom det tillmätta straffet enligt objektiv måttstock , Iden måste positivt gå till väga med de medel, som Istå menniskokärleken och religionen till buds, föj att söka tillvägabringa en omskapning af fången: linre menniska och dymedelst inom honom återställ: l förnuftsviljan ur sin negation. Om detta lyckas mec slörre delen, så vinnes det åsyftade resultatet. — Såväl individens rätt såsom fri personlighet, d. ä humaniteten, som rättvisans abstrakta fordran och allmänna rösten kunna i detta system tillfredstsällas Det blir på sådant sätt icke ensidigt, ehuru det ob jektiva straffmomentet är det determinerande. I en not (p. 41, 42, 43), har förl. ådaga lagt huruledes grefve E. Sparre i sin skrif skeft och utan konseqvens uppfattar peniten tiärbehandlingens syften och ändamål, samt til sitt stöd åberopar tyska författare, hvilka sina arbeten tydligen äro just af en motsat mening. np) Derefter upptagas och gendrifvas de mo bättringstheorien gjorda invändningar: att de 1 lieke har något mått för straffet; att omsorge lom den brottsliges förbättring tillhörer kyrka ;loch familjeuppfostran; att om den brottslig a licke bättrar sig under strafftiden, så är fög e, Ibevändt med statens tillgörande i detta afse ende; att den leder till afskaffande af döds straff ochlifstidsfängelse, samt i allmänhet ti n Jogillande af alla andra straff än fängelse. För ,framhåller frihetsstraffens många företräde 1men yttrar: Dermed vilja vi likväl ingalund e,hafva sagt, att fängelsestraffet är en panacen, vv IRmrH I RE uy HH TP T