Aftonbladet – 31 augusti 1849, sida 3

och underkjolar för qvinnorna. Den väfves alltid af ofärgadt garn, och varan är af mycket god beskaffenhet. Många landtbrukare hafva också väfsto!ar i sina egna hus; men det sker då mer af nödvändighet, än af fri vilja, och de anse för en lycka, om en väfvare vill sätta sig ned i deras granskap; de äro gerna behjelplige att bygga hus åt honom, lemna honom för måttligt pris ett litet stycke land, och taga synnerlig del i framgången af hans företag. Jag har hört sägas, både af väfvare och andra vid de stora fabrikerna, att många arbetare lemna sina platser, och köpa sig — stundom till och med få till skänks — några acres land och börja på det sättet arbeta för sig sjelfva. Jag har sett flere sådana, som voro i ganska goda vilkor; deras hus voro bokstafligen fullproppade med garn, och deras barn hade fullt göra att bunta ihop det; de fleste ägde en ko eller två, ett svin, några höns, samt öfverflöd på majs och potatis. Här måste vi för ett ögonblick förflytta lä saren till Cincinnati, der vår resande en längre tid arbetade. Det lefnadssätt, som föres af de arbetande klasserna i Vesterns drottningstad (Cincinnati), öfverträffar allt hvad jag hittills sett. Det vanliga priset för inackordering är två dollars i veckan. I det hus, der jag blef kostgängare — hos J. G. Jones, Seventh street — betaltes två och en half dollars i veckan. Der voro äfven inackorderade två fruntimmer, som Voro sömmerskor. Jag tror, att de i sjelfva verket betalte mindre än de andra, kanske en och tre qvart eller två dollars. De förtjente tillräckligt för att betala denna summa, dels genom arbete med nålen, dels genom att kläda fruntimmer. Det var också en tapetmålare, hvars förtjenst om vintern var en och en qvart, om sommaren en och en half dollars för dagen; vidare, en person som gjorde, jag vet icke