Aftonbladet – 28 augusti 1849, sida 3

Ärligt och öppet! Återkommen från en längre resa, efter 9 !7, månaders frånvaro, finner jag mig, på sätt och vis, skyldig att afgifva nedanståend förklaring. I ändamål att öfverlägga om en argelögenhet för Neptuniordens basta, infann jag mig en af.on, i vintras, å Källaren Gamla Sodermalm,, begärande att i enrum få tala vid värden, Hr Källarmästaren Högberg. Ett sådant samtal blef mig ock beviljadt. Dessförinnan igenkändes jag af Hr Källarmästaren Rundelius, som anmodade mig att med konom dricka ett glas viu. Jag nekade härtill, i följd af bristande lust och tid: men då bjudningen flera gånger, n:ed mycken vänlighet, förnyades, måste jag slutligen lofva att, om tiden det tilläte, söka återkomma. Under mitt samspråk i allvarliga ämnen, med Hr Högberg, förglömde jag verkligen detta mitt gifna löfte, men cå jag derom erinrades, i förstugan, så, ehuru utan betydelse sådane löften vanligen äro, ansåg jag mig af höfligtet böra upptylla detsamma, och återvände derför till kållarsalen. Ett sällskap af circa 6 personer voro då placerade vid 2:ne nära hvarandra stående bord. Jag kände af dem endast Hr Majoren Pfeiff och bemälde Hr Källarmästare Rundelius, men det oaktadt hvarken föreslogs af Hr Rundelius eller äskades af mig någon presentation, cnär jag endast bade att uteslutande skaffa med Hr Rundcelius. Efter en ganska kort tid hade samtliga berrarne, utom tit. Rundelius och jag, aflägsvat sig. Sedan vi begge talat med hvarandra en stund och voro färdige att också aflsgsna oss, blef jag tillfrågad af Hr Köllarmästaren Högberg om jag visste bvem den ene bland herrarne var. Jag svarade då sanningsenligt: Nej! förklarande att jag icke kände någon mera än Majoren Pfeiff och Hr Rundelius. Begge oftaberörde Hrr Källarmästare beklagade då, att de glömt underrätta mig hvem mannen var och hvad han heue, och de kunna edeligen intyga, att jag både genom ansigteisBoch ordens uttryck visade dem bögsta ledsnad och ovilja, då de ändtligen, med uttryck af smärta, läto mig få veta att den ifrågavarande mannen var Söndagsbladets Redaktör, Hr Sjöberg. Vid mina nu itererade uttryck af ovilja och missnöje, hade Hrr Högberg och Rundelius den godheten att uppriktigt bedja mig om ursäkt för deras glömska, och jag måste naturligtvis finna mig deri, då jag, strängt taget, icke egde några anspråk att blifva varnad och det skedda icke kunde göras ogjordt. Nu bafva goda vänner och äkta gynnare på bästa sätt begagrat denna tillfällighet för att utsprida att jag umgås med, ,sällskapar med och står på förtrolig fot,. med bergälde Hr Sjöberg, oaktadt jag, på ära och samvete! kan bedyra, aut jag ännu i detta ögonblick icke, ens till det yttre, känner den mannen och alt jag icke, hvarken förr eller sednare, vexlat ett enda ord med honom, det vare sig skriftligt eller muntligt. Jag förklarar dertll, ärligt och öppet, att jag aldrig kan förmås att göra Hr Sjöberes bekantskap, och jag hoppas för visso, att ban byser motsvarande känslor för mig, då jag härmed tillögger att hans tidning synes mig twillkännagifva en ledare utan bjerta, samt att jag för alla dylika medmenniskor hyser en egen slags djup respekt. För en hvar, som närmare känna mig, är denna förklaring visserligen öfverflödig, jag medgifver det; men då jag, genom min bryggerirörelse, står i beröring med 400:de-tals personer, som jag aldrig sett eller talat vid, så har jag ansett nödigt, på sält och vis, att medelst sanningens framläggande, så mycket som möjligt, söka st fja det välberäknade, fast lömska och smygande förtalet. Stockbolm den 26 Aug. 1849. F. ROSENQUIST.