Aftonbladet – 25 augusti 1849, sida 1

MMMM NN med de själar, hvilka den ögonblickliga fasan ej kan röra, men som darra vid minnet af den förflutna, påminte hon sig för huru mycken ångest och fruktan hon hade varit ett rof under dessa tjugo år, — som hon hvarje dag hade kommit till detta bus, nu tillslutet, för alt aldrig mera åter öppnas. Hon hade dock snart öfvervunnit denna svaghet, ålertog sin väg och var några ögonblick derefter. vid parkens port. Derstannade hon ånyo. Högt öfver alla träd höjde sig toppen af en gigantisk ek, hvars löfverk man kunde se från flera ställen i parken. Mycket ofta hade markisinnan heia timmar fästat sina ögon på dess grönskande krona; men aldrig hade hon vågat hvila sig under dess skugga. Det var likvisst der hon hade lofvat att möta Paul och som Paul väntade henne. Siutligen gjorde hon än en gång våld på sig och gick in i skogen. På långt båll blef hon varse en man på knä, som bad: det var Paul. Hon nalkades långsamt, föll på knä och bad med honom. Efter slutad bön, reste de sig båda, och utan att säga ett ord, slog markisinnan sin arm om den unge mannens hals och lutade sitt hufvud mot hans axel. Efter några ögonblicks tystnad och orörlighet, nådde ljudet af en vagn deras öron. Markisinnan spratt till och gjorde ett tecken åt Paul att lyssna: det var Emanuel, som for till sitt regimente. På samma sång utsträckte Paul sin hand i motsatt rigtning, och visade markisinnan en båt, som tyst och RR gled undan på hafvets yta: det var Marguerite, hvilken begaf sig ombord på fresahien. Markisinnan lyssnade till ljudet efter vagnen å länge hon ktffide höra det, och följde med igonen Håten, så länge hon kunde se den; och lå det ena hade dött bort i rymden, och den andra hatle försvunnit i nattens mörker, vände