Aftonbladet – 22 augusti 1849, sida 3

BLANDADE ÄMNEN: MORITZ PERCZEL. General i ungerska sydarmån. Moritz Perczel är en af dessa skarpt utpräglade karakterer, hvilka i några få konturdrag kunna tecknas med en slående likhet. Revolutionär af själsbehof, oppositionsman af instinkt, skall Perczel alltid sitta på yttersta venstra sidan, huru förhållandena än gestalta sig. Hans bleka, nästan dystra ansigte, hans stolta hållning, hans gång, hans sträfva, men kraftiga stämma, ailt detta bär stämpel af en energi, för hvilken den svage studsar tillbaka, och som oböjligt sträfvar till sitt mål. Hans yttre är sträft, tillbakastötande och gör i det hela icke något gynnsamt irtryck, ehuru han ännu är ung och ingalunda ful; men de, som närmare umgåtts och stått i beröring med honom, prisa med en mun hans ädla karakter. ren 41844 och 1845 var han deputerad och 4848 medlem af den lagstiftande församlingen. Såsom sådan visade sig Perczel alltid vara en skarp, till och med bitter talare, hvars ord städse buro anklagelsens färg och som ständigt uppmanade till beväpnadt motstånd. Till hela sitt väsen revolutionär och i grunden jakobin iro hans angrepp från talarestolen bäftiga, hans ord blixtrande och skarpa, som det slipade stålet, hans itbörder och rörelser våldsamma, hans blickar hoande. Då ungrarne i början af kriget vid S:t Thomasskansarne ledo en förlust mot Servierne, och lenna affär kom att omförmälas i församlingen, uppstod Perczel och anklagade öppet oflficerarne för förräderi, ehuru man i sjelfva verket endast kunde klandra dem för oskicklighet. Anklagelsen ogillades af riksdagen. Perczel, som derigenom kom i ett spändt förhållande tilll sin vän Kossuth, lemnade riksdagen, i det han förklarade, att de ungerska girondisterna skulle störta fäderneslandet i förderfvet genom sin böjelse för underhandling, i stället för handling. Knappt 3 dagar derefter stod Perczel i spetsen för eninsurgentkår, hvarvid han visade sig ega en talang, för hvilken han ditintills: icke gjort sig känd, nemligen en guerillachefs. Med sin corps, som snart uppgick till 45,000 man, vände han sig mot Jellacics högra flygel och lyckades genom några väl beräknade manövrer att tillfångataga de båda generalerna Roth och Philippowich, jemte en del al deras trupper, hvilka han i triumfivförde till Pesth Bland fångarne var äfven major Hentzi, hvilken likasom en stor del af officerarne, befriades ur fån: genskapen, mot sitt hedersord att icke vidare tjena mot ungrarne. Hade Perczel fått råda, så hade Hentzi och de andra fångne officerarne, som voro infödda ungrare, blifvit ställda för krigsrätt och skjutna såsom landsförrädare. Men riksdagen ville icke gå in derpå, och de undsluppo alltså helskinnade, hvilket de belönade dermed, att de såsom skurkar bröto sitt hedersord och åter ställde sig under WindischGrätz fanor, hvilken löste dem från detsamma under den förevändning: att man icke vore tvungen att hålla ett löfte, gifvet rebeller,. Då österrikiske armån, nära upplöst, drog sig undan för de segrande ungerska vapnen, qvarlemnades Hentzi i Ofen, fö! att försvara dess fästning mot ungrarne. I den ut omordentligt blodiga strid, som slutade med att fästningen föll i ungrarnes händer, erhöll Hentzi bane: såret och fick således en bättre död, än förrädaren varit värd. De båda syskonstäderna Ofen och Pest hafva emedlertid genom Hentzis barbariska bombar: dement dyrt fått plikta för riksdagens mildhet.