Aftonbladet – 22 augusti 1849, sida 2

hvad som troligen skulle tilldraga sig mellan henne och Paul. Klockan sju väcktes hon ur sin tankfullhet af det buller löjtnant Walter förorsakade, då han lemnade slottet; hon tog en på bordet stående klocka och ringde. En betjent visade sig i dörren, klädd i föregående aftonens livr; man kunde se, att icke heller han hade legat. Underrätta fröken dAuray, att hennes mor väntar henne i salongen! sade markisinnan. Betjenten lydde och markisinnan återtog, tyst och orörlig, sin ställning. Ett ögonblick derefter hörde hon ett sakta buller bakom sig; hon vände sig om; det var Marguerite. Den unga flickan räckte med mera vördnad, än hon kanske någonsin hade gjort det, sin hand mot sin mor, på det att denna måtte gifva henne sin att kyssa. Men markisinnan förblef orörlig, likasom hon ej hade förstått sin dotters afsigt. Marguerite lät sin hand åter nedfalla och väntade under tystnad. Äfven hon bar samma drägt som den föregående aftonen. Sömnen hade utbredt sig öfver verlden, men glömt slottet dAuray och dess invånare. Närma er,, sade markisinnan. Marguerite tog ett steg. . Hvarföre,, återtog markisinnan, är ni så der blek och darrande? Min fru! stammade Marguerite. Tala!, sade markisinnan. Min fars så oväntade, så hastiga död ! stammade Marguerite. Med ett ord, jag har mycket lidit i natt ! Ja, jal sade markisinnan, i det hon ej utan deltagande betraktade Marguerite; ja, det unga trädet böjes och dess blad affalla för blåsten. Det är blott den gamla eken, som står emot alla stormar. Jag också, Marguerite, har lidit! Jag också har haft en förskräcklig natt Och likväl ser ni mig lugn och stark., Gud har gifvit er en stark själ, min frub