Aftonbladet – 22 augusti 1849, sida 2

O, fasa! fasa! mumlade Marguerite. På knä och låtom oss bedja!, sade Paul. Härefter inträdde ett förfärligt och högtidligt ögonblick, som blott afbröts af den döendes sista rosslingar; hvarefter dessa rosslingar minskades och upphörde. Allt var slut: gubben var död. Markisinnan höjde långsamt hufvudet, lyssnade några minuter med ängslan, hvarefter hon, utan att öppna gardinerna, förde in sin hand under hufvudgärden och efter några bemödanden drog hon den tillbaka med nyckeln. Då steg hon tyst upp, och med hufvudet vändt mot sängen gick hon fram till skåpet. Men i samma ögonblick, som hon skulle sätta nyckeln i låset, skyndade Paul, som hade följt illa hennes rörelser, in i det inre rummet och jattade hennes arm. Gif mig denna nyckel, min mor! sade han till henne; ty markisen är död och dessa papper tillhöra mig., Guds rättvisa! utbrast markisinnan, som förskräckt drog sig tillbaka och föll ned i en fåtölj. Guds rättvisa! Det är min son! . Himmelens godhet! stammade Marguerite, i det hon föll på knä i det yttre rummet. Himmelens godhet! Det är min bror! Påul öppnade skåpet och tog skrinet, der papperen voro inneslutne. XVI. Likvisst hade Paul ej, under nattens täta tilldragelser, hvilka för Marguerite så underbart hade yppat hennes mors hemlighet, glömt de oförsonliga ord, som den föregående aftonen utvexlades mellan honom och Lectoure. Som den unge adelsmannen tvifvelsutan ej hade vetat, hvar ban skulle återfinna honom, fann Paul det i sin ordning att bespara Lectoure mödan att söka upp honom, hvarlöre mot klockan sex på morgonen löjtnant Walter