Aftonbladet – 22 augusti 1849, sida 1

KAPTEN PAUL AF ALEXANDRE DUMAS. ) Presten satte sig vid hufvudgärden, fortfor Marguerite, i det hon mer och mer uppskakad närmade sig Paul: Min mor stod upprätt vid fötterna. Fattar ni... jag var der, jag, och vittne till detta :sorgliga skådespel... och kunde ej fly! En dotter tvungen att höra sin fars bigt, är det ej förskräckligt, säg? ... Jag föll på knä, slöt till ögonen för att ej se, bad för att ej höra; och likvisst mot min vilja... o, mycket mot min vilja, Paul, jag svär det!... jag såg.. och jag hörde... och hvad jag såg och hvad jag hörde skall aldrig utplånas ur mitt minne! Jag såg min far, hvilken i sina minnen återvann en feberaktig styrka, resa sig i sin säng, med dödens blekhet utbredd på sitt ansigte. Jag hörde honom... jag hörde honom uttala ord om duell, om äktenskapsbrott, och om mord, och vid hvart och ett af dessa ord såg jag min mor blifva allt blekare och blekare, och jag hörde henne, i det hon höjde rösten för att öfverrösta den döendes säga åt presten: Tro honom ej, tro honom ej, min far... han ljuser, eller snarare... han är en galning, en vansinnig; tro honom ej Paul, det var ett förs skräckligt, ett gudlöst uppträder En kallsvett betäckte min panna, och jag föll i vanmakt. Rättvise Gud! utbrast Paul. Jag vet ej huraå länge jag förblef utan sans. Då jag åter kom mig före, var i rummet tyst som en graf. Min mor och presten hade försvunnit, och två vaxljus brunno bredvid min lar. Jag öppnade dörren, jag blickade mot sänsen, och jag tyckte mig se under det lakan, ) Se Å. B. M 1724, 177, 179, 180, 182, 183, 1985—187 189, 190; 192 Och 194,