Aftonbladet – 22 augusti 1849, sida 1

hvilket helt och hållet betäckte min far, d stela formerna af ett lik. Jag gissade att all var slut! Jag förblef orörlig, delad mellan der sorgliga fruktan, som denna syn förorsakade mi och den fromma önskan att lyfta på lakane och än en gång kyssa min fars vördnadsvärd penna, innan men spikade igen kistan. Slutliger segrade fruktan; en isande, oöfvervinnelig, död: lig fasa dref mig ut ur rummet; jag gick nec utför trappan, jag vet ej hur, ty jag tyckte jag gick som i luften; jag gick igenom rum gallerier, och slutligen kände jag på luftens friskhet att jag var ute. Jag sprang som er vansinnig. Jag kom ihåg att ni hade sagt mig det ni skulle vara här. En drift... säg mig hvilken, ty jag vet det ej sjelf, förde mig åt denna sidan. Det tycktes mig att jag var för: följd af skuggor, spöken. Vid krökningen al en all var jag vansinnig... trodde mig se mir mor . .. helt svartklädd... gå sakta fram som ett spöke. O då, då gaf fruktan mig vingar Jag sprang i början utan att följa någon väg: men sedan sveko krafterna mig, och det var då ni hörde mina rop. Jag tog ännu några steg, och jag föll ned bredvid denna dörr; om den ej hade öppnats... o ja! jag tror jag hade dött på stället, ty jag var så förvirrad, att det alltjemt tycktes mig... Tyst stammade hastigt Marguerite; tyst... hör ni? ,Ja,, sade Paul, i det han blåste ut lampan: ja, steg!... Jag hör dem likså väl som ni.x Se... se! fortfor Marguerite, i det hon svepte in sig i fönstergardinerna och äfven dölde Paul der; se... jag hade ej bedragit mig: det var hon. I sjelfva verket öppnades dörren i samma ögonblick, och markisinnan, svartklädd, blek som en skugga, gick långsamt in, reglade till dörren efter sig, och, utan att se hvarken Paul eler Marguerite, gick hongenom det yttre rummet inr i det mre, der gubben låg. Hon