Aftonbladet – 21 augusti 1849, sida 2

afgrundens djup, och du har hört mig i mitt elände; min Gud, jag tackar digl Di, fortfor Paul med en växande exaltation, då sökte jag på Oceanen det som fattades i min öfveriygelse och som jorden nekade mig. Jorden är blott ytan. Oceanen ir oändligheten. Oceanen är, hvad som är störst, starkast, mäktigast näst Gud! Oceanen har jag hört ryta, lik ett uppretadt lejon, och sedan på sin herres vink lägga sig som en undergifven hund; jag bar känt den resa sig som on Titan, som vill bestorma himlen, och selan under åskans ris har jag hört den klaga, som ett gråtande barn Jag har sett den kasta vågor mot blixtarne och försöka att släcka iskviggen med sitt stum; Jag har sett den jemna sig till en spegelklar yta och återgifva skenet fran den minsta af himlens stjernor. På jorden hade jag erkänt Guds tillvaro; på oceanen hans makt. I ensamheten hörde jag, lik Moses, Herrans röst; men under ovädret, såg jag, lik Hezecbiel, honom fara med stormen. Från den stunden min far dog, från den stunden försvann tviflet för alltid från min själ, och aftonen efter den första stormen trodde jag och bad. Jag tror på Gud allsmäktig, bimmelens och jordens skapare, sade gubben med en troende röst, och han fortsatte sålunda trons artiklar ända till sista raden. Paul hörde tyst på, med blicken mot himlen, och sedan den döende hade slutat, sade han: En prest hade ej på det sättet tilltalt dig, min far; ty jag har talat till dig som en sjö man och med en röst, mera van att uttala dödens, än tröstens ord. Förlåt mig, min far, förlåt mig Du har kommit mig att bedja och tro, som dun, svarade gubben; hvad hade en prest kunnat mera göra? Hvad du har sagt mig