Aftonbladet – 21 augusti 1849, sida 1

att i denna omständighet förlåta dig; och i mitt namn och i min fars, förlåter jag dig! ,Tack, tack ! utbrast gubben i det han tryckte den unge mannens hände:; tack! ty sådane äro de ord som behöfvas för en döendes själ. Samvetsqval är en förskräcklig sak, ser du! Samvetsqval föra till tvifvel på Gud. Ty sedan det ej finnes någon domare, finnes det ej heller någon dompn. Hörn, sade Paul med den poetiska och högtidliga ton, som var honom egen; också jag har ofta tviflat på Gud. Ty ensam och förlorad som jag var i verlden, utan familj, utan stöd på jorden, sökte jag ett stöd i Herren, och jag begärde af allt som omgaf mig ett bevis om hahs tillvaro. Ofta stannade jag vid foten af ett af dessa kors vid sidan af vägen, och med blicken fästad på menniskornas Frälsare, anropade jag honom gråtande om ett bevis på vissheten af hans tillvaro och hans kall. Jag bad att hans öga skulle vända sig till mig; jag bad att en blodsdroppe skulle falla från hans sår, eller en suck utgå från hans mun. Kvusifixet förblef orörligt och jag steg upp, med förtviflan i bjertat, och sade åt mig sjelf: Om jag visste hvar jag skulle finna min fars graf, skulle jag fråga den som Hamlet frågade vålnaden, och den skulle kanske svara mig,. Arma barnp!! f Då gick jag in i en kyrka, fortfor Paul, i en af nordens kyrkor, som du vet äro dystra, uppbyggliga och kristliga. Jag kände mig öfverväldigad af sorg: men sorgen är ej tron ! Jag nalkades altaret och jag knäföll framför altarskåpet, hvilket, som det stiges, bebos af Gud; jag lutade min panna mot dess marmorsteg; och efter att hafva under flera timmar så förblilvit, förlorad i mina tvifvels höjde jag hufvwadet, med hopp att den gud jag sökte, slutligen skulle uppenbara sig för mig genom en stråle af sin gudoms ära och