Aftonbladet – 20 augusti 1849, sida 3

kommas. Emedlertid är det en sanning, att läns.nNännen, med undantag af en, hvilken likväl under det urtima ting höllos inom häraderna, måst nära nog lika många gånger som nu fungera såsom åklagare, sällan utöfver 4 å 5 gånger årligen nödsakas resa till.Stockholm; och det står dem jemväl öppet att, om hinder af andra tjenstegöromål är för handen, antingen derom göra anmälan hos Konungens befallningshafvande, som då förordnar annan åklagare, vanligtvis landsgevaldigern, eller ock anmoda en tjenstekamrat att för sig såsom ombud vara närvarande. Begge utvägarne hafva mer än en gäng blifvit begagnade. Dessutom har någon gång inträffat, att länsmän, isynnerhet den, som visat sig vara mest missnöjd med tjenstgöringen i hufvudstaden, men hvilken ej alltid infinner sig ens vid lagtima tingen, alldeles uteblifvit, utan att hafva derom hos Konungens befallningshafvande prevenerat. Hinc ille lacryme. En annan uppgifven olägenhet skulle vara nämndens dragande till Stockholm. Det finnes visserligen nämndemän, som hafva omkring 7 mil från deras hemvist till hufvudstaden, men dessa, och äfven de som bo inom fem mil från Stockholm, tjenstgöra ej oftare än en gång om året, gemenligen vid den årstid, då kommunikationen är lättast. De öfriga nämndemännen hafva tjenstgöringsskyldighet två, tre, fyra, högst sex gånger om året; men också bör härvid tagas i betraktande att de nämndemän, som nu en, två, högst tre gånger måste infinna sig i Stockholm, förut varit pligtige att minst fem, ja stundom åtta gånger om året bivista urtima ting på vanliga tingställen, så att nämnden i allmänhet nu har mindre väglängd att tillryggalägga än fordom. Huruvida värdshusvärdarne på tingställevkörlorat i inkomst af nämndens förtäring under ur fb natingen, torde vara en fråga, hvars besvarande icke länder till någon utredning af hufvudsaken. Den uti artikeln gjorda uppgift, att nämnd och allmoge måste lemna sina åkdon på gatan utanföre länsfängelset under tingssessionerna, är en uppenbar osanning, emedan plats för åkdon finnes på fängelsegården, likasom rum för nämnd och tingssökande icke saknas uti fängelsebyggnaden, utan att dervid någon erfarenhet af ensamhetsfängelsets verkningar äfventyras. Den från nämnden försporda klagan härleder sig alltså icke från verkliga skäl, utan fastheldre från andras obehöriga inflytande på deras eljest sunda omdöme, och måhända från en hos dem uppkommen eller bibringad oriktig föreställning, att de icke kunna förpligtas göra tjenst såsom nämndemän utom det härad, der de äro bosatte, oaktadt numera sådant föreskrifves uti en af Konung och Rikets Ständer beslutad författnirg. De olägenheter, som uti Aftonbladsartikeln mest framhållas såsom följder af tingstadens förflyttning till hufvudstaden, skulle förefinnas dels uti den slapphet, hvarmed polisen numera af kronobetjeningen bandhafves, så att flera tjufnadsbrott lemnats utan beifran, dels ock uti resignationen hos de bestulne att hellre lemna tjufvarne oantastade, än äfventyra en och annan resa till Stockholm. När nu likväl förhållandet är, dels dtt af de brottmål, som blifva föremål för ranskning vid Stockholms länsfängelse, största delen förvisas från kongl. poliskammaren, hvilket alltid egt rum, helst de flesta stölder föröfvas inom en mil omkring hufvudstaden, dels ock att under sednare tiden de ringaste tjufnadsmål, merendels tillhörande kategorien snatteri, blifvit anmälde från det från Stockholm aflägsna Åkers skeppslag, så torde uppgiften i sistnämnde afseendet vara temligen oförsynt och tydligen tillkommen för att missleda allmänheten. Skulle deremot en och annan af kronobetjeningen efterlåta sina skyldigheter, saknas icke korrektiv härför, och det blefve ej svårt att finna mera nitiska efterträdare, som, deras pligt likmätigt, icke ansågo sig tillständigt att trotsa gällande lag eller söka motverka en af Konung och Rikets Ständer antagen riksgagnelig reform. Det kan också bestämdt antagas, att om möjligen ett och annat mindre brott, hvartill kanske endast öfverilning eller förvillad ungdom föranledt, blifvit från laga undersökning och dom undanhållet, sådant både sällan inträffat, och när det egt rum, haft annat motiv, än obenägenhet för tingsresor till Stockholm; likasom det icke är så säkert, att det fordom brukliga häktandet för hvad brott som helst ledde till brottmålens förminskning. Hvad som deremot icke kan bestridas, trots påståendet om motsatsen uti Aftonbladsartikeln, är, att brotten uti trakten kring bufvudstaden betydligen aftagit under de sednare tre åren, eller allt sedan nya länsfängelset började begagnas. Orsaken härtill kan naturligtvis ej ensamt tillskrifvas länsfängelset. Stockholm den 40 Augusti 1849.