ket Frankrike hade gjort en dålig tjenst. Man hade velat återupprätta diademet, men tiaran hade der vid fallit på mårken och förgåtts i blod (rörelse). Och hur ville man beveka påfven till eftergift, i hvilkens hjerta egensinnet förqväft den sista menskliga känsla? (Larm på högra sidan). Han skulle nog icke gifva efter, utan tvinga Frankrike till den sista vanärande meneden, om nationalförsamlingen icke fattade ett energiskt beslut. !utligen höll J. Favre ett lysande loftal öfver ungrarne och protesterade deremot att de i den franska republikens officiella tidning (Monitören) kallades insurgenter — ett namn som de icke förtjena, Idå de strida för rätt, konstitution, nationalitet och demokrati. (Lifligt bifall från venstra sidan). Efter detta tal följde en längre paus. Omsider uppträdde den jesuitiske undervisningsministern De I Falloux, på hvilkens hemliga vingleri under hela den romerska affären Jules Favre flera gånger i sitt Ital anspelat. De Falloux kunde ej känna sig skyldig till J. FavIres personliga förebråelser och beskyllningar, hvilka saknade all vigt, då de kommo från en man, som under 18 månader flera gånger skiftat färg. Hvad den närvarande nationalförsamlingens politik beträffade, så var den ingalunda bunden vid den konstituerande församlingens. Nu var frågan endast om sakernas närvarande ställning. Han kunde försäkra, Jatt hans helighet hyste de bästa afsigter, hvilket syntes af en nyligen ankommen depesche från hr de Corcelles, åt hvilken påfven muntligen gifvit tillåtelse att offentliggöra alla förklaringar, som blifvit afgifna. För öfrigt gladdes de sanna romarne åt återställandet af påfvens herravälde, som utgjorde den sanna republiken, den allmänna kristna republiken, och ingen träldom för romarne, såsom Arnaud (de VArricge) hade sagt. Han påminte derom, att romarne till och med likna tiden under påfvarnes frånvaro vid den babyloniska fångenskapen. Romarnes lott vore vida skönare och mera lysande, än den skulle kunna blifva under en liten republik, som på alla sidor skulle blifva hotad af monarkiskt inflytande och fiendtliga makter, och man hade aldrig kunnat bevisa dem någon bättre tjenst, än att befria dem från oket af en republik, som blifvit invigd genom Rossis blodiga död. Man talade alltid om den italienska nationaliteten: Men hvarföre hade då republikanerna i den konstituerande församlingen lemnat Carl Albert i sticket? Tydligen derföre att han var en konung. Hvad man ville, vore ock mindre folkens nationalitet och oberoende, än allmän omstörtning af det bestående och experimenterandet med omöjliga hjernspöken. Så länge man icke kunde förändra sjelfva menniskonaturen och verldens urlagar, så kunde man icke lyckas med sådana planer; det vore vida bättre att arbeta för det möjliga och öfverallt så småningom införa det sanna framskridandet i alla grenar. Sedan Falloux slutat sitt tal, erhöll han lifliga lyckönskningar från sina vänner af högra sidan, bland hvilka man särskildt märkte Montalembert. Efter en stunds afbrott, erhöll Jules Favre åter ordet för att svara på undervisningsministerns personliga insinuationer. Han bad hr de Falloux att offentliggöra allt mindre hedrande som han visste om ho nom, samt tillade den bitande anmärkningen, att en man, som först tjenat legitimiteten ech sedan emottagit en portfölj i republikens tjenst, en man som betäcker sin hemliga böjelses färg med republikens trefärgade kokard allraminst hade rätt att beskylla talaren för politiskt vankelmod och tvetydighet. De Falleux yttrade nu några mildrande ord för att förklara sina yttranden om Jules Favre. Edgar Quinet upptog derefter åter diskussionen om den romerska frågan. Hans tal, som förlorade Isig i en hop allmänna betraktelser, bevärdigades ej med synnerlig uppmärksamhet, Högra sidan, som I blifvit otålig öfver debattens längd, började äfven att väsnas, så att hans ord svårligen kunde höras. Omsider beslöt man att förklara debatten för slutad. Flera s. k. motiverade dagordningar hade blifvit föreslagna, men först hölls omröstning om den s. k, enkla dagordningen, hvilken alltid har företrädet. Den antogs också, såsom förr blifvit nämndt, med 1498 röster mot 476. Interpellationen lemnades således åt sitt öde, och församlingen beslöt att helt enkelt öfvergå till dagordningen. I Dermed slöts den dagens session kl. half till 7 e. Man har anmärkt, att Pierre Bonaparte afhöll sig från omröstningen, samt att Napoleon Bonaparte och några af Cavaignacs vänner voterade med minoriteten. nn