att gifva romerska folket frisinnade institutioner. Ministern begagnar sig äfven af tillfället att hålla ett långt loftal öfver den franska armeens förhållande vid Rom, der den förfarit med största skonsamhet mot invånarne och monumenterna. Ett yttrande att endast främlingar försvarat Rom, uppväckte högljudda protester från venstra sidan. I motsats mot den föregående talaren ansåg utrikes ministern upprätthållandet af påfvens verldsliga makt såsom nödvändigt för hans oberoende och tillika för den allmänna freden. För öfrigt, påstod han, var pluraliteten af romerska folket benäget för påfvedömets återställande, dock utan de gamla missbruken, hvilka folket onekligen afskydde. Liberala institutioner voro nödvändiga äfven för den heliga stolen; ty utan sådana skulle den med tiden sammanstörta i trots af alla armer. (Detta yttrande, som upptogs med bifall af venstra sidan, väckte först förvåning hos högra sidan och sedan förbittring, hvilken ökades, då utrikes ministern under talets gång temligen tydligt lät förstå, att han icke ville bära ansvarigheten för den romerska frågans ursprungliga behandling. Detta den högra sidans missnöje gaf till och med de följande dagarne anledning till diverse obestämda rykten om ministerförändring, hvarvid det omtalades, att Tocqueville skulle måhända komma att afgå jemte Dufaure och Passy.) Emedlertid hade regeringen, fortfor utrikes ministern, med förtroende vändt sig till den helige fadren, med uppmaning att han måtte förläna sitt folk hvad han bar i sitt eget hjerta och hvad han så lyckligt hade behagat sätta i verket. Men hvari nu de yrkade liberala inrättningarne skulle bestå, i den saken ansåg ministern bäst att tiga. (Skratt på venstra sidan). Men i alla händelser skulle man aldrig kunna säga, att franska armeen bidragit till en blind och oförsonlig restauration. (Efter detta icke särdeles lysande tal, som hvarken uppväckte passionen eller skördade särdeles bifall, följde en halftimmas paus.) Jules Favre prisar utrikes ministern derföre att han icke velat ikläda sig ansvarigheten för hvad som passerat ända till Roms intagning, men förklarar sig icke kunna ingå på hans åsigt att undvika hvarje återblick. Ty det vore nödigt att rätt kunna uppskatta och uppmäta den blodiga återvändsgränd, i hvilken Frankrike blifvit inträngdt genom de statsmäns oerfarenhet, hvilka stå i spetsen för ärenderna. Jules Favre genomgår derefter den romerska frågans särskilda parlamentariska faser, och söker bevisa, att den konstituerande församlingen, som genom sin dagordning af den 24 Maj uttalat Italiens befrielse såsom grundsats för Frankrikes utrikes politik, aldrig kunnat åsyfta den romerska republikens störtande. Endast då ministrarne, efter slaget vid Novara, sedan Sicilien och den republikanska regeringen i Florens fallit, försäkrade, att österrikare och neapolitaner redan voro i antågande till Romagna, och att den romerska regeringens ledamöter sjelfve önskade fransk intervention, emedan de ansågo sin ställning osäker, hade nationalförsamlingen beslutat expeditionen till Civitavecchia, dock endast för att uppträda emot Österrikes afsigter, och af den italienska friheten åtminstone rädda så mycket som möjligt, men alldeles icke för att anfalla den romerska republiken och med våld påtruga det romerska folket en annan regeringsform. Ministerpresidenten hade inom det utskott, som skulle afgifva betänkande om den begärda krediten, vid sin heder förklarat och-i tribunen låtit upprepa den förklaring, att expeditionens syfte icke var att påtruga romerska folket en annan regeringsform, lika litet som den republikanska. Endast i följd af denna, inför hela Europa högtidligt afgifna förklaring, hade den konstituerande församlingen, som då representerade Frankrikes vilja, gifvit sitt bifall till expeditionen. General Oudinots instruktioner, hans förklaringar vid sin landstigning i Civita Vecchia voro affattade i alldeles samma anda, och då han likväl redan den 27 April, d. v. s. genast följande dagen efter sin ankomst till Civita Vecchia, då han ännu alldeles icke kunde kännal den romerska befolkningens sinnesstämning, brutit upp mot Rom, så hade han uppenbarligen antingen öfverträdt sina instruktioner, eller handlat efter hemliga ordres, som han medtagit från Paris. Genom den beklagliga striden den 30 April utanför Roms murar hade frågan kommit i ett nytt stadium, och nationalförsamlingen hade nu sjelf funnit nödigt att! öppet uppträda och förklara sina afsigter. Talaren, något uttröttad, begärde derefter att han skulle få uppskjuta sina ytterligare utvecklingar till morgondagen, hvilket församlingen med ringa majoritet medgaf, ehuru högern röstade deremot. Talaren hade flera gånger satt minsteren och högra sidan i synbar förlägenhet genom skarpa, träffande ord. Högra sidan var tydligen förargad öfver att icke med ens kunna göra slut på hela diskussionen. Sessionen slöts kl. 3, 7 e. m. Följande dagen, den 7 Aug., fortsatte Jules Favre sitt tal. Han påstod, att redan den 30 April hade general Oudinot börjat gifva gehör åt en hemlig. mörk vilja, som gjort sig gällande vid sidan af de offentliggjorda instruktionerna. Den konstituerande församlingen hade formligen uttalat detta genom sitt votum af den 7 Maj, hvarigenom den uppmanade regeringen att sörja för att expeditionen till Civita Vecchia icke droges från sitt ändamål. Ministeren hade då böjt sig för detta tadelsvotum, och redan följande dagen afsändt Lesseps, som händelsevis afhört debatten, till Italien för att verkställa den konstituerande församlingens vilja och derjemte utröna det romerska folkets. verkliga sinnesstämning. Jules Favre uppläser derpå Lesseps första berättelse af den 46 Maj, hvari det heter: Det är ytterst .vigtigt att genast inställa fiendtligheterna. Utan öfverdrift kan man uppskatta antalet af dem, som äro beredda att göra motstånd, till 25,000 man, hvilka till en obetydlig del bestå af främlingar, men till största delen af borgare, ar-1 betare och unga män af god familj, med ett ord afl sådant folk, som i Paris försvarat den sociala ord-! ningen. Icke desto mindre, fortfor Jules Favre, harfre-i geringen den 29 Maj, dagen efter den konstituerande församlingens upplösning, i trots af sina hög-l tidliga försäkringar och den suveräna nationalförsamlingens vilja, sändt befallning till general OudiDot att intränga i Rom till hvad pris som helst. Alltid samma envisa, hemliga vilja, som ställde sig vid sidan af och öfver nationens vilja! Befallningen af den 29 Maj innehöll ett skändligt brott mot högtidliga hedersord, mot konstitutionens 5:e artikel, mot nationalförsamlingens vilja och mot folkrätten. General Oudinots första handling efter Roms intagande hade varit nationalgardets brutala upplösning, ett attentat, som varit mera barbariskt, än det, som den 435 Maj 4848 begicks mot den konstituerande församlingen. Långt ifrån att respektera det romerska folkets vilja, hade man undertryckt den allmänna opinionen, indragit tidningarne och hotat med dödsstraff för den ringaste demonstration mot de påfliga färgerna, såsom den af en fransk general. utfärdade proklamationen bevisade. Den påfliga despotismen hade blifvit återställd i hela sin absolutism ; franska soldater hade arbetat för Österrikes vilja och intresse. Nu var frågan, hvad man ännu kunde göra, hvad som ännu kunde räddas af friheten. Utrikes ministern hade icke lemnat något bestämdt svar, utan