Aftonbladet – 18 augusti 1849, sida 3

RÄTTEGÅNGSocH POLISSAKER. En af f. d. arrestanterne uti stadshushäktet, hvilken derstädes undergått vattenoch brödstraff i brist af böter. hvartill han varit dömd för slagsmål och oljud, m. m., har till poliskammaren inlemnat en anklagelseskrift emot fångvaktmästaren Lundberg vid nämnde häkte, deruti han klagar öfver undergången misshandling, hvilken han anser så mycket mer olagig, som han endast varit dömd att undergå vatten och brödstraff. Vid med honom härom i vaktmästaren Lundbergs närvaro anstäldt förhör, berättade han derom, att vaktmästaren L. en dag inkommit lill honom i arresten, dit L. förut låtit inbära eu imbar med vatten samt en oren trasa, och befallt honom att renskura golfvet. Som han aldrig förut haft sådant göromål, och dessutom ansåg sig icke vara skyldig att uppfylla en dylik befallning, vägra: de han bestämdt att åtlyda L:s tillsägelse, i anledning hvaraf IL. hade förklarat, att om ej golfvet vore skuradt till dess han några timmar derefter återkomme, skulle L. vidtaga andra åtgärder. Emelerlid förflöto dock tvenne dagar, under hvilka vattenimbaret qvarstod i arrestrummet och utan att han vidare tänkte på den gifna befallningen, då vaktmästarep L. äter hade inkoromit, tillfrågat honom hvarföre han ännu ej åtlydt tillsägelsen, samt tilldelat honom örfilar, hårluggar och knuffar; hvarjemte L. hotat, att om ej skurningen genast verkstäldes, skulle L. låta förlänga vatten och brödstraffet några dagar. Som här icke fanns annat medel än att underkasta sig L:s vilja, hade fången sagt att han pu ville skura rummet, endast han dertill erhölle en ren trasa, samt derefter en skål vatten för att tvätta sig ren, hvarpå vaktmästaren svarat, att det nog skulle blifva väl dermed sedan rummet först blifvit rengjordt. En stund derefter hade också en af vaktknektarpe inkommit med en renare trasa, hvarefter fången skurat rummet, men sedermera hede han fått vänta tvenne dagar på att erhålla en skål tvättvatten, och sålunda under denna tid nödgats bebålla smutsen på sina händer efter den verkstälda förrätt ningen. I anledning häraf yrkade ban nu, att vaktmästaren L. måtte stånda laga ansvar för sitt h ndlingssätt. Häröfver hörd erkände L., att han ålagt arrestanten att renskura sitt rum, somt att L., då flera dapar förflutit utan att tillsägelsen blifvit åtlydd, gifvit arrestanten en hårlugg för sin motsträfvighet; men förnekade bestämdt att någon vidare misshanding egt rum. Då ingen annan bevisning funnes att tillgå, begärde klaganden att de båda vaktknektar, hvilka stodo till vaktmästarens disposition i och för fångarnes eftersyn, måtte höras. Desse, som sedermera blifvit inkallade, hafva förklarat, att de icke varit närvarande vid den öfverklagade misshandlingen och icke heller hört vaktmästaren hota att förlänga arresttiden; hvadan de isaken icke hade sig något bekant. Vaktmästaren Lundberg, hvilken af sina förmän anses för en af de dugligaste och pålitligaste fångvaktmästarne, samt att hafva ett jämt och oförargligt lynne, lärer knappt i denna sak kunna fällas till något ansvar, enär reglementet tillerkänner fångvaktmästarne husbondevälde öfver fångarne, samt det alltid utgjort ett bruk att fångarne sjelfve skolat renskura arrestrummen. Det synes emedlertid ligga alltför mycket godtycke deri om vaktmästaren skall med begagnande af denna husbonderätt, ålägga hvilka arrestanter som helst ett så beskaffadt arbete som det ifrågavarande; och några billiga modifikationer häri vore väl icke ur vägen. o — Tid efter annan hade klagomål försports från en mängd hoteller och värdshus, att trenne unga karlar dels tagit nattqvarter, dels intagit diverse förtäring, hvarefter de begifvit sig bort, utan att göra rätt för sig. Gevaldigern Jederin; underrättad om detta förhållande, har efterspanat och ertappat tvenne af dessa industririddare, hvilka i går voro till polisförhör inställda. Den ena var muraregesällen Carl Johan Gers, 24 år gammal, son till en grosshandlare i London; den andre f. d. handelsbetjenten Carl Wilhelm Almberg, 24 år gammal, son till en handlande. Den tredje, som de anklagade uppgåfvo vara f. d. studeranden Gustaf Adolf Gnospelius, hade ej med kallelse kunnat anträffas. Såsom kärande inställde sig en hel mängd personer, hvilka hade åtskilligt af ganska graverande art att anföra, synnerligast emot Gers, som antagit dels