Aftonbladet – 18 augusti 1849, sida 3

sinon? Jo, en såddan horrible mängd aff sill addel trängt in i soundet, sinon, att den druckit utt allt)h vattnett, från botten till yttan, och fastnat mellan ir Sverge och Danmark, så att man kounde gå torr-)tj skodd på silryggarrna öffver til Elseneur, sinon. Jagg få och de andra marrquisserna gjorrde dett äffven gennast, sinon, ta mej djeffvoln om dett ärr sannt! Det var djefvulen till sill! sade Henning, mycket allvarsamt. Ja, jagg tror att min sill varr värre än errns fis-karre. Hi! hi! hil Och nu utbrast ett verkligen Homeriskt skratt, under hvilket Cordier de Bonneyvitles röda ansigtelsi färgades blått och många af kadetterna höllo på attsc kikna. (0 När skratt-paroxysmen lagt sig och Cordier fått L tid att återhemta andan, frågade Henning: men,lr: förlåt mig herr professor, gick professorn hem igenisi Vv 1 n Vv till Helsingborg på samma sätt ? (T Nej, dett kom regn om natten, sinon, och sillen fc gick sin vägg. E Men sillen kunde ändå lefva så länge, förutan vatten? frågade Henning med den oskyldigaste mine v i veriden. fc Den varr väll feungen, sinon! hil hi! hiln h Sedan det skratt, som äfven följde på detta svar,!v bade upphört, sade Henning, som wille hafva ännulg: flera historier: Jag vill minnas att jag hört att herrst professorn under sina resor äfyen varit i Spanien. li Är det så? y Ja, visst ärr dett sån, svarade Cordier de Bonneville, som genast bet på kroken, och derr ändelm (hände) migg en myket besynnerlig ändelse, sinon,k som Jätt kunnat kosta mitt livv. k Tan började nu berätta huru han, med sin vän !d Belanger och några andra marquiser, en gång hade ti promenerat i de sköna trädgårdarna vid Aranjucz, !o och huru ban skiljt sig från dessa vänner, för att!k närmare betrakta en herrlig staty af Apolio de Bel-jä vedöre, som stod någonstädes på en rotunda. Ian lt: underrättade tillika om den gamla spanska lagen, p som vid lifsstraff förbjuder en man att röra vidlje Spaniens drottning, ondantaggandes kongen, förståss, g sinon! — Då jagg nou,, fortfor han, för att få en!k riktig point de vue, gick backlänges, sinon, ändelk dett sigg att jagg kom att trampa någgon på fotten, som skrek till, sinon, och då jagg vände mig omjlo varr dett Drottningen af Spanien, sinon,som gått och Iv lässt i en bokk. Då föll jagg på knä och sadde:ld Förlått migg, ers Majestätt! Jag är Cordier delk Bonneville! Drottningen smålogg och svarrade: Dett Ik betydder ingenting, sinon, närr dett ärr den ryktbarre Cordier de Bonneville — ta mej djeffvoln omle: det är sannt; sl Och professorn slapp att mista bufvudet? frå-li gade Henning. b Bett minns jagg inte, sinon! Hi! hi! hi! (0 Allmänt skratt, förstås. N Vi vilja sluta med anförandet af en liten li anekdot ur Kadettens äfventyr,, der det hand-Y lar om en Goåter med balv, och hvaruti man ser huru hr v. B., som just icke eljest är någon rojalist, likväl kan med värme och loyaute skildra ett konupgsligt föremål. Man läser, sid. 238: Nu spelades det upp; dansen började och fortI sattes sedan på det mest animerade sätt. Allt hvad Stockholm egde skönast att uppvisa af unga flickor, de flesta bland dem ur de förnämsta famil-k jerna, såg man denna afton utveckla dessa tjusande2 behag, hvilka förhöjas af glädjen, likasom blommans 0 fägring utbildas i solens strålar. Scenens nyhet:2 tältet och dess rika, mångfärgade draperier, lundensP sakta susande tätt utanför dessa väggar af hampväf,I bidrogo icke obetydligt att gifva någonting feelikt li åt hela festen, och jag är förvissad om att alla, som 9! deltogo deruti, ännu skola påminna sig densamma såsom en af de herrligaste de öfvervarit. h Under en gammal ärlig svensk quadrille — de ti krångliga francaiserna voro nemligen icke då upp-2 funna — hade Napoleon tagit sig rast från dansen hb och ställt sig helt nära tältluckan, der han kunde h betrakta den blomstrande Angålique, som nu dan-V sade med en af hans äldre kamrater, midt framförd honom vid motsatta tältväggen. Bäst han nu stod: der, kände han huru någon inträdande sakta sköt undan hans arm, och då han vände hufvudet, såg han en äldre man med mörkt, knollrigt hår, blix-!!! trande ögon och en stor, djerft böjd örn-näsa. Han? var klädd i en mörkblå rock, som var knäppt ändajY till hakan, och i handen höll han en trekantig hatt.S! Hastigt tog vår hjelte några steg tillbaka vid dennah syn, och detta var ej heller underligt: Napoleon: hade sammanträffat med Carl XIV Johan, dock I icke bland stridens, utan fridens tält, ej beller varS! det Napoleon Bonaparte, utan Napoleon Rasch. Den gamle konungen hade kommit alldetes oförmodadt. Ingen enda själ på Carlberg hade minstalY aning om detta kära besök. Han hade farit dit il en simpel vagn, åtföljd af en enda adjutant, med hvilken han, gynnad af mörkret, smugit sig in iS) parken och hunnit ända till tältet, utan att blifvar upptäckt; men då han nu märkte att Napoleon, likasom några andra icke-dansande kadetter, känt igen honom och just voro färdiga att göra allarm, efter det den första häpenheten gått öfver, höjde han sakta fingret med denna obeskrifiigt milda, huldrika mine, som han så väl förstod att antaga när han var vid sitt älskvärda lynne, och hviskade: Tst! mes enfans! Il faut les faire finir leur danse. Je ne veux pas les troubler. Derefter drog han sig ytterligare något tillbaka ! och kadetterna, lydande den erhållna tillsägelsen,8 stodo liksom fastlästa, några bleka som liljor, andra röda som pioner. Men den gamle kungens incognito skulle icke räcka många sekunder. Angelique, hvilken esomoftast.. sände ett vänligt ögonkast till sin vän Napoleon, 8 dernere vid tältluckan, stannade midt i ett påbörjadt steg och hennes sköna ögon stirrade oafvändt g på en punkt, under det hennes kinder betogos af en plötslig blekhet. De öfriga dansande följde riktningen af Angeliques strålande ledstjernor, och en häpen, men sakta hviskning af: kungen! kungen !, for som en löpeld genom tältet. Musiken tystnade genast och dansen stannade, fastän alla, nästan i samma ställning, qvarblefvo på sina platser, liksom Loths hustru, då hon blef förvandlad till en saltstod, emedan hon ej kunde hålla sina ögon frän sin respektive födelsestads brand. När den gamle hjelten sålunda såg sig upptäckt, a framträdde han midt i samlingen, bugade sig med ls fransyskt behag för damerna, nickade med faderlig a vänlighet rundt omkring åt befälet och kadetterna,r och sade derpå, med innerlig bjertlighet i rösten:!a, continuez! continuez, mes enfans! Je ne suis venula ici que pour vous voir danser. hb Liksom de dansande blifvit elektriserade af dessa ord, började dansen ånyo och fortsattes ännu liflice gare än förut. Carl Johan hade idel småleendenk att liksom strö omkring sig, och då han såg någon lt: utmärkt dansör (ty på den tiden brukades att dansa ri och icke att gå, som våra loja, förslöade ungherrard nu för tiden hafva tagit till osmaklig sed) nickadela han gång på gång sitt bifall, äfvensom då han bland If de figurerande damerna fann någon, hvars skönhet! J — i ) En af Cordier de Bonnevilles medlärare, som varlh