och utgöra en omöjlighet, samt slöto sig till majoriteten af reformvännerna. För att icke missförstås, anse vi oss här böra fästa uppmärksamheten derpå, att det väsendtliga och maktpåliggande ingalunda är att bokstafligen fästa sig vid det program, som de deputerade vid Orebromötet uppställt. Om vi, t. ex., finge följa vårt enskilda tycke, skulle vi tro att nationen i sitt närvarande stadium kunde finna sina billiga fordringar uppfylida genom en valrätt, utsträckt till alla dem som betala någon skatt till staten för näring eller egendom, ehuru vi icke för vidhållandet af denna enskilda tanka skulle vilja skilja oss ifrån majoriteten. Men det väsendtliga är, att erhålla en representation, som kan göra det representaliva systemet till en verklighet och sätta nationens vilja öfver de privilegierade minoriteternas intressen; och det är i det sednare afseendet, som det hvilande förslaget står i en vådlig motsats till de anspråk reformvännerna med all rättvisa kunna uppställa. Emot denna sistnämnda åsigt har hr kapten Kyhlberg åberopat den lilla skriften: Tankar om det hvilande förslaget till ombildning af den svenska nationalrepresentationenn, såsom enligt hans mening i flera hänseenden bevisande för sannolikheten af det demokratiska elementets insteg i nu föreslagna representationssätt, samt ytirat att han väl sett denna skrift klandrad, men ännu ej på tillfredsställande sätt vederlagd. Ett sådant tycke, som det sistnämnda, hafva vi icke rätt att bestrida, men taga oss emedlertid friheten erinra, att Aftonbladet under sednare hälften af sistl. April månad uti en recension af ifrågavarande skrift sökte med framläggande af både logiska och arilhmetiska skäl ådagalögga, att nyss omförmälda sannolikhet för det demokratiska elementets framgång skulle blifva ganska klen i följd af valresultaterna. Denna framställning hafva vi sedermera icke någonstädes sett upptagen till besvarande, än mindre något försök till fullständig vederläggning deraf; och så länge det ej skett, tillåta vi oss tro, att de derstädes gjorda invändningarne ännu qvarstå. Hr kapten Kyhlberg uttalar emedlertid i sin skrift tvenne skäl för en motsatt öfvertygelse, hvilka det är en skyldighet att här upptaga till granskning. År,, säger han, förutsältningen om en hos nationen inneboende lefvande vilja för en fullständigare reforms framgång grundad, så torde skäl ej heller vara att förtvifla om möjligheten för de omedelbara valen att utfalla i den riktning en sådan vilja kräfver, äfvensom att ju icko tvätredjedelar eller dewutöfver inom valnämnderna, ledda af ena handa impuls, må kunna blifva tillräckligt ense om tillsättningen af första kammaren; om att till denna utse män, hvilka ega vilja och förmåga att befordra reformers sak, och således omintetgöra den enda sjelfskrifvenhetsskymt, som förslaget innehåller. Man finner här åter att hr K. grundar sin åsigt på en subjektiv förutsättning, som i vår tanka irnefattar en iilusion. Det är godt och väl att räkna så mycket som möjligt på nationens lefvande vilja; men om sjelfva inrättningen är så ställd, alt öfvervigten i röstantal såväl inom kategorierna för de omedelbara valen, som inom valnämnderna, sannolikt skall komma att tillhöra de privilegierade klasserna och deras relationer, huru kan man då tro att nationens vilja skall kunna uträtta hvad hr K. förutsätter? Står man icke då, om ej i alideles lika, åtminstone i något när samma belägenhet som för närvarande, då nationens vilja äfven gerna vill hafva reformer, men de, som för tillfället hafva makten i händerna, streta emot desamma; och huru skola då de två tredjedelarne kunna åstadkommas. Att inrättningen sannolikt blefve sådan som nu är sagdt, är emellertid just hvad Aftonbladet sökt visa uti den ifrågavarande artikeln, som hade till öfversskrift: )Hyvad är nu att göra i reformfråganb; och det synes således vara nödigt att ådagalägga det Aftonbladet haft orätt i sina ifrågavarande räsonnemanger, innan man kan komma till den slutsats vi här ur hr K:s skrift citerat. Meningen med hvad här blifviv yttradt är ingalunda att förringa och nedsätta de ädla och vackra tankar hr K. framställt angående verkan af den fortgående bildningen, och 1 hvilka vi helt och bållet instämma. Den är endast, vi upprepa det, att fästa uppmärksamhet på nödvändigheten att i frågan om ett praktiskt sträfvande taga hvarje sak i det skick den befinner sig, och icke utgå ifrån förutsättningar som antingen icke existerat eller också upp: hört att vara till. (Slutet följer.) I REVY ÅF TIDNINGARNE, nes ner oo fe TT OO Fo a oe