reform, i händelse majoriteten skulle finnas villig att gå in derpå; och detta förfarande, för hvilket vi vid den tiden fingo uppbära icke så liten smälek från tvenne olika sidor, bör få bevisa huru stor vigt vi äfven för vår del lagt på det ifrågavarande factum af regeringens tagna initiativ. Å andra sidan är det likväl mera fordradt, än hvad man kan begära i ett fritt samhälle, att endast detta factum i och för sig, eller den omständigheten att regeringen afgifvit ett förslag, skulle förbinda eller föranleda reformvännerna att med acklamation antaga detsamma, innan en närmare undersökning hunnit föregå hurudant der vore beskaffadt till sitt innehåll och till sina följder. Det högsta hvartill anspråken vid ett sådant tillfälle kunde sträcka sig var väl, att t. ex. en tidning, som förut var känd att ega en bestämd prononcerad demokratisk färg, och som således måhända kunde anses partisk, af konsideration för oftanämnde factum till och med under äfventyr att göra sig sjelf misssänkt för vacklande, visade återhållsamhet i framställningen af sitt eget omdöme och i opinionens bearbetande. — Nåväl, hvad inträffade detta oaktadt? Icke blott att inom de flesta reformsällskaperna genast en öfvervägande mening syntes yttra sig emot det kongliga förslaget, utan äfven, att denna mening ökades och vann flera anhängare i samma mån, som sakdiskussion deröfver uppstod, och att denna mening slutligen hos dem, som intressera sig för det politiska lifvet, blef så nära nog enhällig, som utgången af mötet i Örebro utvisat. Om man vill lägga någon vigt på denna omständighet, så följer deraf tydligt, att den förutsättving hr K. här framställt, detta — derest reformens vänner räckt regeringen handen att drifva det igenom — utgjorde ett vilkor, som ifrån början icke stod att erhålla, och som åtminstone numera icke är värdt att tala om, emedan man derpå måste tillämpa det bekanta ordspråket: Om icke om varit i vägenn, O. S. V. Med ett ord: äfven om man vill medge, att hr K:s räsonnemang kunnat hafva någon tilllämplighet omedelbart efter det regeringens förslag afgafs, så angår detta allt ett förhållande, som numera icke alls existerar, och det är icke värdt att tala om något annat än hvad som för närvarande och hädanefter kan ske. Man måste då alltid först och sist återkomma till det axiomet, att de, som uppriktigt vilja en ändamålsenlig reform, och icke blott tala derom utan mening, hvilket visst icke är händelsen med hr K., framförallt måtte förena sig om ett sådant program, att det kan erhå!la majoriteten för sig, samt att hvar och en uppoffrar sina enskilda tycken i afseende på mindre skiljaktigheter , för att med den samlade opinionens gemensamma styrka på laglig väg kunna undanrödja de hinder, hvilka privilegierna och egennyttan icke skola underlåta alt ännu i sista stund uppställa i reformens väg. Det är ifrån denna utgångspunkt, ifrån dessa antecedentlia, som vi taga oss friheten hemställa till br kapten Kyhlbergs egen skarpsinniga urskiljning och besvarande: först huruvida det är tänkbart, att t. ex. Aftonbladet skulle, emot sin egen öfvertygelse att det hvilande förslaget ingalunda uppfyller svenska nationens billiga fordringar på en liberal reform, utan tvärtom komme att i flera afseenden i en annan form fortplanta samma splittring emellan de olika klasserna i samhället, som råder i den närvarande representationen, att, säga vi, Aftonbladet och andra på samma politiska linea stående tidningar, oaktadt en sådan öfvertygelse, skulle kunna förorda regeringsförslagets antagande; för det andra, huruvida det gilves någon möjlig utsigt för framgången af ett förslag, som sålunda måste hafva emot sig såväl större delen af pressens organer, som nära nog samteliga eller åtminstone nio tiondedelar ibland de personer, hvilka äro lifvade af nit för reformens sak ); och för det tredje, huruvida det på något sätt kan gagna denna sak eller öfver hufvud tjena till något ändamål, att män, som erkänna lan dets behof af en liberal reform på demokratisk grund, och hvilka i detta hänseende, såsom hr kapten Kyhlberg, äro så liberalt sinnade, att de förklara sig icke hafva något emot Örebromötets program i och för sig sjelft betraktadt, likväl ännu bålla fast vid det kongl. förslaget; eller huruvida det icke skulle mer stärka reformens sak och leda till det gemensamt sökta målets vinnande, om dessa män lemnade åt sitt öde det som redan måste anses vara förbi ) Det är väl möjligt, att man kan få se det besynnerliga skådespelet, att just en del af de konservativa komma att votera för det hvilande förslaget; och om en sådan händelse inträffar, skall en och annan icke underlåta att begagna sig deraf, för att påstå, det skulden till reformens fördröjande endast ligger hos de liberala. Men om en sådan händelse verkligen skulle inträffa, hvilket vi för vår del ännu betvifla, så synes i sjelfva denna förutsättning redan ligga en anledning till varsamhet nå då lihanalas of da