Ja, ja, min far, ni har rätt. Det är redan länge sedan min mor uppoffrade sig. Ordningen är nu hos er dotter. Min far, tag mig; jag skall ej lemna er hvarken natt eller dag. Det behöfs blott en åtbörd, ett ord: jag skall på huä betjena er, och efterkomima er minsta önskan!... O, du skulle ej bafva med att göra det! Jo, min far; jo, jag skall göra det, lika sannt som jag är er dotter! Markisinnan vred händerne af otålighet. Om du är min dotter,, återtog markisen, hvarför har jag ej sett dig på tio år? Emedan man har sagt mig, att ni ej ville se mig, min far; emedan man har sagt mig, att ni ej älskade mig Man har sagt dig att jag ej ville se dig, englabarn! utbrast markisen, i det han tog hennes hufvud mellan sina händer och med Lärlek betraktade henne: man har sagt dig det! man har sagt dig att en stackars fördömd ej ville hafva himmeln! Och, hvem har kunnat säga dig, att en far ej ville se sim dotter? Hvem har vågat säga åt ett barn: Barn, din far älskar dig ej! Jag, sade markisinnan, i det hon än en gång försökte att rycka Marguerite ur hennes fars armar. Ni! afbröt markisen. Är det ni? Men ni har då fått det olyckliga uppdraget att bedraga mig i all min kärlek! Allt mitt lidande skall då hafva sitt upphof i er! Ni måste då i dag krossa fadershjertat, liksom ni för tjugo år sedan krossade makens! Ni yrar, min herre, sade markisinnan, i det hon släppte sin dotter och gick till höger om markisen. Tig, tig! ; Nej, min fru, nej, jag yrar ej D svarade markisen; nej!... nej!... säg heldre... säg, och det skall besannas, säg att Jag är emellan en engel, som vill återkalla mig till förståndet och en afgrundsande, som åter vill bringa mig till galenskap! nej! nej! jag är ej mer galen!. Vill ni att jag skall bevisa det? Han reste sit och stödde sig mot fåtöljskarmarne. Vill n att jag skall tala om bref? — om äktenskaps: brott? — om duell? Jag säger er, svarade markisinnan, i de bon fattade i hans arm, jag säger er, att ni är af Gud mer öfvergifven än någonsin, då ni