Hvems är då denna röst, som ropar mig?, stammade markisen. Hvilket är då detta barn, som kallar mig sin far? Denna röst), sade markisinnan, i det hon grep sin dotters arm, det är en röst, som höjer sig mot naturens rättigheter! Detta barn, det är en olydig, en halsstarrig dotter.. Min far! utbrast Marguerite, Betrakta mig!.. rädda mig!.. försvara migl...jag är Margueritel, Marguerite? ... Marguerite? ... stammade markisen; jag har förr haft ett barn vid detta namn. Det är jag!... Det är jag!... återtog Marguerite; det är jag, som är ert barn!... det är jag, som är er dotter! Det finns ej andra barn än de som lydal! sade markisinnan. Lyd, och ni skall hafva rättighet att kalla er vår dotter. O, er, min far!... Ja, er är jag färdig att lyda. Men ri befaller det ej, ni!... Ni vill ej att jag skall blilva olycklig, evigt olyckligt Kom, kom! sade markisen i det han fasthöll henne och tryckte henne i sina armar. O, det är en okänd och ljuf känsla, den jag erfar! Och nu... vänta,..-. vänta!... Han förde banden till pannan. Det tycks mig att Jag påminner migl... Min herre, utropade markisinnan, sög henne att hon bör lyda, att Gud fördömer de olydiga barnen; säg henne det heldre, än att uppmuntra henne i sin olydnad! Markisen höjde långsamt hufvudet och fästade sina brinnande ögon pi sin hustru; hvarefter han med en iångsam stämma sade: Akta er, min fru, akta er! Har jag ej sagt er att jag började påminna mig? hvarefter han lät sitt hufvud nedfalla mot Marguerites, så att hans hvita hår blandade sig med den unga flickans svarta lockar. Tala, talal fort for han. Säg mig, mitt barn, hvad fattas dig? O, jag är mycket olycklig! Alla menniskor äro då olyckliga här! utbrast markisen. Gamla och unga, barn och gubb r!... O, jag också!... jag också, är mycket olycklig! ... Min herre, gå åter upp på ert rum! ni måste det!, sade markisinnan. ,Ja, för a t än en gång befinna mig ansigte mot ansigte med er,... instängd som en fångel... Det ir godt när jag är tokig, min frul,