Konungens resa i landsorterna såsom nådegåfvor utdelas åt fattiga afskedade krigsmän. Hvarföre behöfvas dessa nådegåfvor, om icke derföre att staten med alltför ringa pensioner förser sina afskedade krigare? Ingenting är då mera i sin ordning, än att bristen godtgöres af statens medel, företrädesvis af de besparingar som på Invalidhusfonden uppkomma derigenom, att invaliderne hädanefter försörjas på ett syftesenligare sätt än hittills? Sällan har någon Regent varit mera upphöjd öfver egennyttiga beräkningar än konung Oscar. Anslagen till hans hofhållning äro i bägge de förenade rikena sammanlagda (på sätt vi redan visat i denna tidning Je 20 för år 1848) ringare än i de små konungarikena Sachsen eller Wärtemberg hvart för sig, i hvilka anslagen jemväl af representationen bero. Till och med den barnlöse namnkonungen i det lilla Grekland har större statsanslag (458,000 rdr) än Sveriges konung (420,000), när man icke räknar de särskilta anslagen till hans barn, hans moder och slottsbyggnaderna m. m. d. Hela återstoden af första hufvudtitelns anslagssumma, 686,700 rdr, går till sådana ändamål. Likväl måste ban hålla hofstater och vidkännas vissa kröningskostnader i tvenne riken, resa fram och åter mellan dessa och i bäggedera utdela allmosor, samt lemna bidrag till allehanda företag och inrättningar af mer eller mindre allmän beskaffenhet, uppmuntra konstnärer, vettenskapsoch näringsidkare m. m. m. m. N. v. Kronprinsen har blott en fjerdedel eller 23,000 rdr af den summa, 100,000 rdr, som Rikets Ständer år 4818 anslogo åt dåvarande Kronprinsen, ehuru han var oförmäld och yngre än den nuvarande är. För de öfriga fyra kongl. barnen, hvaribland tre vuxna Arffurstar, är anslaget 20,000 rdr så ringa, att det alldeles icke kan förslå under det de äro hemma, ännu mindre när de resa i främmande länder. Då nuvarande Konungen företog sin första utrikes resa, anslogo Rikets Ständer till kostnaderna för densamma 660,000 rdr. Hvarken för Kronprinsen eller de tvenne Arffurstarnes utländska resor har Konungen äskat eller hafva Rikets Ständer sjelfmant gifvit ett enda öre. Det är sålunda klart, att hvad som brister i anslag af staten åt Arffurstarne och den kongl. Prinsessan måste deras konungslige fader tillskjuta af de medel, som skolat honom odelade tillfalla, om han likasom Carl XIV Johan haft blott en son, försedd med eget tillräckligt anslag. Att hvad som för närvarande blifvit de kong!. barnen beviljadt, är så otillräckligt, härrörer deraf, att deras konungslige fader icke äskat mera i den mon de kongl. barnen tillvuxit. I detta förhållande lärer hvar och en annan än Söndagsbladet finna konungslig oegennytta. Men vi vilje uppgifva ännu ett annat, der hennes tillvaro måste erkännas. De medel Rikets Ständer anvisat till de kongl. Slotten äro så ringa, att de icke räcka till, att både underhålla byggnaderna och förse rummen med passande möbler och annat innandöme. Heldre än att af Rikets Ständer begära ökade anslag i dessa hänseenden, har Konungen af egna medel förskjutit hvad som brustit i tillgångarne, för att försätta Slotten i det skiek de nu befinnas. Hade han det icke gjort, så hade både han och hans undersåtare fått blygas för tillståndet på Drotiningholm, när han af Konungen i Danmark för ett par år sedan besöktes. Den som vill närmare se huru sjelfförsakande och verksamt konung Oscar i denna del tillvägagår, besöke högtidssalen och stora galleriet, med flera rum på Stockholms, Gripsholms och Haga slott, beskåde fornsakerna på Ulriksdal och i Stockholms slott. Äfven Rikssalen har af Konungen blifvit prydd med bildstoder, dem Rikets Ständer icke heller betalt. Men det är ej blott på de tidsenliga prydnaderna, som Konungen ser, också till det kongl. Stallet har han lemnat förskott. Af de särskildta slottsräkningarne li Kammarrätten kan inhemtas, att Konungen i nyssnämnde hänseenden af enskildta medel förskjutit mellan 40 och 30,000 rdr. När och huru skulle han återfå dem, om Söndagsbladet kunde ingifva Rikets Ständer den vrångvisa, som det sjelf uttalar? Vi instämma med Tiden deruti, att klandret emot den ifrågavarande obetydliga anordningen är småaktigt, så mycket mera som detsamma sedan längre tid tillbaka skett många gånger under Carl XIV:s regeringstid. Det enda man möjligen med skäl kunde erinra är, att det kanske varit lämpligåre om anvisningen utgått af allmänna statsmedel än af krigsmanshusfonden, som är bestämd till pensioner. Vi äre likaledes öfverens med Tiden deri, att H. M. Konungen visat alltför många prof på välgörenhet, att någon skulle kunna misstänka honom för egennytta. Likväl föranleder oss den klagavde ton, hvari Tiden omtalar det efter dess förmenande alitför ringa beloppet af första hufvudtiteln, att erinra, det Tiden varit mycket ofullständig i sina uppgifter, då den bland anslagen till den kongl. familjen helt och hållet glömt den ränta af 200,000 riksd:r banko, som årligen utgår från riksgäldskontoret. Dessa lära väl också få anses höra till civillistan, fastän de stå utom den egentliga så kallade första hufvudtiteins belopp, som är 686,700 rdr banko. Af denna summa äro 420,000 rdr anslag till Konungen, 80,000 till Enkedrottningen, 25,000 till Kronprinsen och 20,000 för de öfriga arffurstarne. Inberäknadt de förstnämnda 200,000 har således Konungen 620,000 rdr att disponera för sig, utom anslagen för de kongl. barnen. Omkring 73,000 rdr äro dessutom anslagna för stallet, för ved och ljus, möbler m. m. i slottet, samt för underhåll och reparationer af slottet och tilllustslotten omkring 66,000 rdr årligen. Det bör väl icke heller glömmas: hvad Tiden emedlertid ej låtsat om, att norska Storthinget äfven lemnar ett anslag (96,000specier eller omkring 240,000 rdr banko), som i sin mån bör kunna underlätta utgifterna. Räknas alla anslagen från Sverge och Norge tillsamFE: An Ann I uTNnEs daununn nanna aAaARAK Kv fo am darn a sa daA