lögon, ty hon kunde se af exaltationen i marIkisens ord, och af förskräckelsen målad på hans ansigte, att galenskapen var nära att återkomma. Detta kontrokt.. .. fortfor markisen, och ban var på väg att rifva sönder det, då markisinnan häftigt fattade tag i det. Marguerite tycktes hänga på en tråd emellan himmelen loch helfyvetet. Hvad som gör mig tokig, återtog markisen, det är en graf som öppnar sig, det är ett spöke, som stiger upp ur orten det är ett spöke som kommer till mig, som tilltalar mig! som säger miglv. Ert lif är ä mina höänder! hviskade markisinnan i sin mans öron och upprepade den döende Morlaix sista ord. Jag skulle kunna taga det., Hör du det? Hör du de: ! utbrast markisen, som förskräckligt skälfde och liksom försökte att fly. Min far, min far! Lugna er! Det är ej någon graf, det är ej något spöke. Dessa ord... det är markisinnans . . . Men jag vill att ni skall lefva, fortfor denna, i det hon fullbordade det verk hon hade begynnt, för att förlåta mig liksom jag har förlåtit er. Nåd, Morlaix, nåd! ropade markisen, i det han föll ned i sin fåtölj, med hufvudhåren resta af fasa och pannan badande i ångestsvett. Min far, min far!l Ni ser att er far är galen,, sade markisinnan segrande. Lemna honom., I Ol! sade Marguerite, o, Gud skall göra ett underverk, hoppas jag. Min kärlek, mina smekningar, mina tårar, skola återskänka honom förI ståndet., Försök! svarade markisinnan kallt, i det hon öfverlemnade åt sin dotter markisen, utan vilja, utan mål och utan medvetande. Min far!s sade Marguerite med söndersliItande röst. gåMarkisen förblef orörlig. Min herrel!l sade markisinnan med befalTande ton. Å Hm!... hm!... mumlade markisen skälfT vande. Min far, min far; skrek Marguerite och vred sina händer i förtviflans utbrott; min far, hör mig... hör mig!