Aftonbladet – 18 augusti 1849, sida 1

Hvad gör ni?, sade markisinnan, i det hon lutade sig på sin mans fåtöljs-karm och sträckte sig framför honom. År ni tokig, min fröken?, Min far! Min fari sade Marguerite, i det bon omslöt markisen med sina armar. Min far, haf medlidande med mig! min far, rädda er dotter! Marguerite! stammade markisinnan med ett förskräckligt hotfullt uttryck. Min fru, svarade denna, jag kan ej vända mig till er. Låt mig således få anropa min far. Såvida, fortfor hon, i det hon med bestämdhet visade på notarien, ni icke föredraser att jag åkallar lagen!, Se sån, sade markisinnan, i det hon steg upp, med ett uttryck af bitter ironi, det är en familjscen, och dessa saker, ganska rörande ör föräldrarna, äro vanligtvis ganska tråkiga för främlingar. Mina herrar, i de nästgränsanle rummen skolen i finna förfriskningar. Min son, var dessa herrar följaktig. Herr baron, örlåt.n Emanuel och Lectoure bugade sig tyst, och ilägsnade sig, åtföljda af hela samlingen. Markisinnan förblef orörlig, tills den sista hade aflägsnat sig, hvarpå hon gick upp och stängde dörrarne, och då hon hade kommit tillbaka till markisen, som Marguerite alltjemnt höll omfamnad, sade hon: Nu äro ej några-andra här, än de som hafva rätt att befalla öfver er, skrif under eller jå ut, min frökenl, Af medlidande, min fru, af medlidandel ade Marguerite, fordra ej af mig denna nedrisa gerning!p Har ni ej hört mig? sade markisinnan, och af åt sin röst ett befallande uttryck, hvilket let tycktes vara omöjligt att motstå, och mår te jag åter upprepa det? Skrif under eller gå utl O, min far, min farl utbrast Marguerite, måd för mig! nåd! nej, nej, det kan ej ske, att edan år, som jag ej har sett min far, man kall rycka mig ur hans armar i samma ögonpliek jag återser honom, och det utan att han ar kännt igen mig, utan att han har kysst nig! Min far!... det är jag... det i er dotter...