Aftonbladet – 18 augusti 1849, sida 1

i rm ry ny MM MO MO MMMM MM mn af dem, som nu voro närvarande, till och med hans son, hade sett på flera år. Så sträng var den tidens etikett, att markisinnan ej hade velat att man skulle skrifva under dottrens kontrakt utan att familjehefen, så vansinnig han än var, var närvarande vid denna ceremoni. Huru litet fallen Lectoure än var att låta skrämma sig, så utöfvade markisinnan dock på honom sin vanliga verkan, och då han såg henne inträda så allvarlig och värdig, bugade han sig med en känsla af djup vördnad. ,Jag är tacksam, mina herrar, sade markisinnan i det hon helsade dem, som voro henne följaktiga, för den ära j visen mig att vilja vara närvarande vid fröken Marguerite dAurays och Baron de Lectoures förlofning. Också har jag önskat att markisen, så lidande han än är, bevistade denna sammankomst och tacka er, åtminstone med sin närvaro, om han ej kan det med sina ord. Ni känner hans ställning och skolen således ej förundra er, om några ord utan mening undfalla honom., Ja, min frun, afbröt Lectoure, vi känna den olycka, som har träffat honom, och vi beundra den hängifna qvinna, som sedan tjugo år delar denna olycka. Ni ser det, min frun, sade Emanuel, då han i sin ordning närmade sig och kysste sin mors hand, hela verlden knäböjer för er äktenskapliga kärlek. Hvar är Marguerite? frågade markisinnan med låg röst. Det är blott ett ögonblick sedan hon var här), svarade Emanuel. Låt underrätta henne, fortfor markisinnan i samma ton. ; Markis dAuray! anmälte i detsamma betjenten. Hvar och en drog sig åt sidan, och dllas ögon rigtades åt det håll, hvarifrån. denna nya person skulle komma. Denna nyfikenhet blef ock snart tillfredsställd; markisen nalkades, ledd af tvenne betjenter. Han var en gubbe, hvars ansigte, oaktadt de spår af lidande, som hade fårat det, ännu bi