Aftonbladet – 18 augusti 1849, sida 1

ni för den summa, som är innesluten i denna portfölj, återlemna mig den., ;Jan, svarade Paul, ja, min herre, sådan var min afsigt, så länge jag trodde att er syster hade glömt sina löften, sitt begångna fel, till och med det barn, hvilket hon hade gifvit dagen, och att hon underblåste er ärelystnad med sin trolöshet. Då tyckte jag att det var ett dop af tårar, tillräckligt bittra att göra sitt inträde i verlden utan namn, utan familj, för att också göra det utan förmögenhet. Och jag fordrade af er denna summa, det är sannt, i utbyte mot dessa bref. Men nu äro omständigheterna förändrade, min herre. Jag har sett er syster för edra fötter, jag har hört henne bönfalla hos er, att förskona henne från detta vedervärdiga giftermål, och hvarken böner eller tårar hafva haft någon makt på ert bjerta. Det tillkommer således mig i dag, som har er och er familjs ära i mina händer, det tillkommer såiedes mig att rädda modren frin förtviflan, liksom jag ville rädda barnet från elände. Dessa bref, min herre, skola blifva er återlemnade, då vi i stället för äktenskaps-kontraktet mellan er syster och baron de Lectoure, skrifva under det emellan Fröken Marguerite PAuray och herr Anatole de Lusignan. Aldrig, min herre, aldrig! Ni får dem likvisst ej på annat vilkor, grefve. O! kanhända finnes det dock något medel att tvinga er att återlemna dem. Jag känner ej något, svarade Paul kallt. Vill ni återgifva mig dessa bref, min herre? Grefve,, sade Paul, i det han med ett för den unge mannen , oförklarligt uttryck betraktade honom, grefve, hör mig;) XUL I samma ögonblick, som kapten Paul gick in kabinettet, syntes markisinnan i salongsdörr ren, åtföljd af notarien och åtskilliga andra personer, bjudna att bevista kontraktets underskrifvande. Så högtidligt tillfället än var, hale markisinnan ej trott sig böra lemna sin sorglrägt, och som vanligt svartklädd; kom hon några ögonblick före markisen, hvilken ingen