Aftonbladet – 16 augusti 1849, sida 1

Iken. Om ni ej har något att göra, så kom efter mig, och gif mig underrättelse om er syster. Vid dessa ord gick baronen ut med en beundransvärd ledighet, och lemnade Marguerite och Emanuel ensamma med hvarandra. XM. Samma dag, som samtalet emellan Marguerite och Lectoure hade egt rum .— ett samtal, hvars alla omständigheter vi hafva berättat, och hvilket hade en helt olika utgång än den unga flickan hade förväntat — samma dag klockan fyra kallade middagsklockan Lectoure till måltiden. Emanuel uppfyllde en värds åliggande vid bordet, ty markisinnan hade stannat qvar hos markisen, och Marguerite hade begärt tillstånd att förblifva på sitt rum. De andra gästerna voro notarien, slägtingarne och vittnena. Måltiden var dyster, oaktadt Leetoures ostörbara munterbet; men det var påtagligt att han sökte genom denna nästan feberaktiga glädtighet döfva sig sjelf. Då och då föll: hastigt denna skarpa glädtighet, lik en lampa som slocknar: af brist på olja; bvarpå den åter uppflammade med ännu lifligare sken, lika med lågan då han uppslukar sitt sista näringsmedel. Klockan 7 steg man upp från bordet för att gå in i salongen. Det är svårt att göra sig en föreställning om den besynnerliga åsyn, som slottet framställde, hvars vidsträckta rum voro beklädda med damasttyger i götiska mönster, och möblerade sedan Ludvig XNIMH:s tid; tillslutna som de hade varit sedan evärdeliga tider, tycktes de vara vid lifvet. Också var, oaktadt den rikedom af ljus. som hetjeningen hade utbredt, vaxljusens svaga och darrande sken, otillräckligt för dessa omätliga rum, hvars alla vinklar och vrår förblefvo mörka och dystra, och i hvilka rösterna genljödo som under kyrkhvall.