Aftonbladet – 16 augusti 1849, sida 1

återvänder till klostret, utan ett fängsladt hbjerta.n Olyckligtvis för mig, svarade Marguerite, med en röst, lika sorgsen och allvarlig, som Lectoures var skämtsam och otvungen; olyckligtvis är jag ej mer någon pensionär, min herre, och fastän ännu ung, äro dock för mig de barnsliga nöjena och de barnsliga böjelserna längesedan förbi. Då jag med den man, som hedrar mig med att begära min hand och att erbjuda mig sitt namn, talar om min kärlek för en annan, så bör han förstå att jag talar om en allvarlig, en djup, en evig kärlek, med ett ord, om en kärlek, som i hjertat lemnar outplånliga spår. För tusan! sade Lectoure, liksom om han började fästa mera vigt vid uppenbarelsen; ;men det är en herdedikt, det der! Låt se. Ar det en ung man, som man kan umgås med ?, O, min herre! utbrast Marguerite, lifvad af det hopp, som hans ord tycktes ingifva henne. O! tro mig, han är den bästa varelse, den ädlaste, den mest tillgifna själl!n Men det är ej det jag frågar er, och jag talar ej om hjertats egenskaper. Han eger dem alla, det är afgjordt. Jag frågar er om han är af adel, om han är af race, med ett ord, om en verldsdam kan tillstå det, och det utan att förnärma sin man Hans far, hvilken han ännu helt ung förlorade, och hvilken var en barndomsvän till min far, var rådgifvare vid öfverdomstolen i Rennes., Civil adel!, stammade Lectoure, i det han med underläppen gjorde en föraktlig min. Jag skulle hafva föredragit något annat. Är han Malteser-riddare, åtminstone? . Han hade ämnat sig till vapenyrket. Godt! Då skall man skaffa honom ett resemente för att gifva honom en ställning. Nu