Aftonbladet – 16 augusti 1849, sida 1

Förlåt, jag kanske uttrycker mig illan, fortfor Marguerite, i det hon gjorde våld på sig för att dölja för den man, af hvilken hela hennes framtid berodde, det smärtsamma intryck hans ord hade förorsakat; men detta måste ni tillskrifva den fruktan, som en ung flicka erfar, då hon af omständigheterna tvingas att tala i ett ämne, sådant som detta.n Ingalunda! svarade Lectoure, i det han bugade sig och gaf åt sin röst ett skämtande uttryck; tvertom, min fröken, ni talar som Clarisse Harlowe, och det är klart som dagen. Gud har gjort mig tillräckligt skarpsynt, tro mig, för att kunna fullkomligt väl förstå till och med halfqväden visa.n Huru, min herre,, utbrast Marguerite, ni förstår hvad jag har velat säga er, och ni låter mig fortfaral Huru, om jag gick till djupet af mitt hjerta och rådförde mig med mina känslor, och jag såg omöjligheten af att — någonsin älska den, man vill gifva mig till man : Nå väll, svarade Lectoure med samma tonvigt, då skulle ni ej säga honom det. Och hvarföre ej, min herre?, Emedan — men — emedan det skulle vara för öppenhjertigt.n Och om jag ej gjorde denna bekännelse af öppenbhjertighet, min herre, om jag gjorde den af grannlagenhet? Om jag tillade — och må skammen af denna bekännelse återfalla på dem, som hafva tvungit mig dertill! Om jag tillade, min herre, att — jag har älskat — att jag ännn älskarl, Ah! någon liten kusin, eller hur? sade vårdslöst Lectoure, i det han kastade det ena benet öfver det andra och lekte med sitt krås. Det är ett förbannadt slägte, på min heder! dessa små kusinef.:: Men lyckligtvis vet man hvad sådana böjelser vill säga, och det finnes ej en pensionär, som ej vid feriernas slut