Aftonbladet – 15 augusti 1849, sida 3

förrän dörren åter öppnades och Celestin anmälde: Fröken Marguerite dAuraylv Baronen vände sig och blef varse sin fästmö, blek och darrande, på tröskeln. Hvad för: hoppningar Emanuels försäkringar än hade ingifvit honom, så var hans hjerta dock ej alldeles fritt från tvifvel, ej i afseende på hennes skönhet, men på hennes hållning och sätt. Hans förundran var således ej ringa, då för hans bliekar vilade sig denna bräckliga och behagliga skapelse; hos hvilken den strängaste kritik ej kunde finna något att anmärka, blott något litet blekhet. Förbindelser sådana som den Lectoure nu skulle ingå, voro ej sällsynta på en tid då rangen och förmögenheten vanligtvis afgjorde föreningar mellan adliga familjer; men det som knappast hände en gång bland tusende, var att i baronens ställning finna långt ned i en provins en qvinna med en owätlig förmögenhet, och som han vid första åsynen i följd af hennes hållning, elegans och skönhet kunde kalla värdig att figurera i bofvets mest lysande kretsar. Han nalkades då henne ej med en hofmans öfverlägsenhet, men med hela den vördnadsfulla ledighet, som utgjorde stämpeln på denna öfvergångsperiods bästa sällskapston. Förlåt, min fröken, sade han, i det han för att föra henne till en fåtölj, bjöd henne sin hand, hvilken hon ej antog, det tillkom mig alt först anhålla om den ynnest, ni beviljar mig, och tro mig, blott fruktan att förefalla besvärlig, har kunnat göra mig skyldig till denna uraktlåtenhet. Jag är er tacksam för er grannlagenhet, herr baron, svarade Marguerite med da rande röst, i det hon tog ett steg tillbaka och förblef stående. Den ökar det förtroende, som jag, utan att hafva sett er, utan att känna er, har salt till er heder och er rättrådighet.