Aftonbladet – 15 augusti 1849, sida 2

han förlorade förståndet. Ständigt fördjupad i ett enda minne: det af den olyckliga duellen utan vittne, framstammade han aldrig andra ord än de, som grefve Morlaix hade utstött, då denne benådade honom. Han var svag som ett barn, öfver hvilket hans hustru med en åtbörd herrskade, och mottog af hennes jernvilja de väckelser, hvilka hans naturdrift sedan tjugu år åtlydde. Den dagen hade likvisst en slags omhvälfning försiggått i hans vanor. En kammartjenare hade fått komma in i hans rum och vara markisinnan behjelplig vid hans toilett; man hade iklädt honom hans öfversteuniform; man hade prydt honom med hans många ordnar, hvarefter markisinnan hade satt honom en penna i handen och befallt honom att liksom på försök teckna sitt namn, och han hade bekymmerslöst lydt, utan att ana, det han inöfvade en bödels roll. Emot klockan tre på eftermiddagen körde en postchäs in på slottets gård, hvilkens rullande gjorde ett helt olika intryck på tre personer. Emanuel skyndade ut på trappan, för att mottaga sin svåger, ty det var han, som anlände. Lectoure hoppade ledigt ned ur sin vagn. Han hade uppebållit sig vid den sista stationen, för att åt sin toilett egn all möjlig vård, så att han visade sig i de sista modernas hela stränghet. Emanuel smålog åt detta försigtighetsmått, ty det var påtagligt, att Lectoure ej kade velat förlora ett enda af sina yttre företäden. Hans vana att umgås med fruntimmer hade lärt honom, att de nästan alltid dör ma efter första ögonkastet, och att ingenting kan utplåna det fördelaktiga eller ofördelaktiga intryck detta har gjort på deras sinne eller hjerta. För öfrigt bör man göra rättvisa åt baronen i detta afseende. Hans behagliga och eleganta utseende kunde hafva varit farligt för hvilken qvinna som belst, hvars hjerta ej förut var intaget af någon annan,